Ibland kan jag undra vad man ska recensera: De konstnärliga ambitionerna eller det färdiga resultatet?

När det gäller de seriösa författarskapen, de ”riktiga” (förlåt!) författarna, är det väl resultatet som räknas?

Jo, visst är det så.

Men när i dag den uppmärksammade Louise Boije af Gennäs – oh, vad ja tyckte om hennes debutroman ”Ta vad man vill ha” för nitton år sen – återkommer till romanen efter tio år, vill jag börja med ambitionerna.

Hennes upptakt i ”Högre än alla himlar” har något så vällovligt över sig att jag nästan blir rörd till tårar.

I ett litteraturklimat där det tillkrånglade premieras. Där den breda samtidsberättelsen luckrats upp i experiment. Där en språkmaskinist som Lotta Lotass är den som hamnar i Svenska Akademien – ja, då tar Louise Boije af Gennäs det stora greppet.

Och då menar jag det riktigt stora.

Hon ger sig på en öppning som vore hon en ny Strindberg.

Det kan man kalla kaxigt. Men det är mer. Det är lysande.

Hon beter sig som en Strindberg på Röda Rumshumör.

Alla har läst Strindbergs inledning på Röda Rummet, den där vid serveringen uppe på Mosebacke: ”Det var en afton i början av maj”.

Och så beskriver Strindberg hur solen kastar sina kvastar ut över Stockholm, hur den ”eklärerar” kyrktorn och fönster. Någon nitisk forskare har visserligen upptäckt att det nog inte är någon afton uppe på Mosebacke. Så som solen uppför sig – den väg strålarna tar – är det snarare morgon.

Sak samma. Den här inledningen har blivit klassisk.

Det borde också Louise Boije af Gennäs inledning bli. Hon tar inte solen till hjälp när hon ger sin rundmålning av huvudstaden och vad människornas drömmar består av. Hon tar isen till hjälp. Och vinden, det är den som snart kyligt sveper över stan strax före millennieskiftet.

Med vindens hjälp får hon den örnblick som målar det breda perspektivet sett från Kungsholmen, närmare bestämt Norr Mälarstrand där man samlas till millennieskifte.

Hon låter örnblicken svepa länge. Hon bygger ut inledningen till en positionsangivelse som blir mäktig.

Men låt oss se den där upptakten, romanens första stycke. Det är alltså nyårsafton 1999:

”Ett skimrande istäckte låg över Riddarfjärden likt ett tunt lock av glas på det fyragradiga vattnet i behållaren Mälaren med dess stillastående, sömniga invånare fyllda av drömmar om somrar som gått och somrar som komma skulle, över sedan länge glömda båtvrak och myntsamlingar täckta av slam liksom över sjögräsklädda sluttningar och kvävemättade stenbumlingar nere i kolmörkret. Rödfenade abborrar och blekmagade gäddor väntade med halvöppna munnar i sin dvala nere i djupet på nytt ljus, på förändringen i vattnets temperatur.”

Och hon fortsätter rundmålningen och jag förnimmer att vi är i början av en mycket stark berättelse (som Lars Gustafsson skrev). En berättelse som i så fall skulle ingå, tänker jag, i den stora litterära traditionen där man kan tänka på namn som Thomas Mann. Eller på våra egna tiotalister. En Sigfrid Siwertz, en Lubbe Nordström. Lubbe var fena på sådana där rundmålningar. Han hade lärt av Strindberg.

Och hur gärna hade jag inte velat vara kvar där...

Men sen kommer romanen i gång med samtal mellan vännerna där i lägenheten högt upp i huset på Norr Mälarstrand.

Och det blir mycket pladder.

Dialogen drar liksom ner tempot. Det blir för mycket av litteratur kring replikerna. Ni vet när det ska förklaras hur man säger det eller det. Fast man förstår...

Och Gud hjälpe, men jag blir inte riktigt klok på de här figurerna De förmår inte engagera mig på allvar. Sen händer massor av saker. En hel del rätt udda. Det kan väl gå an, men inte är det som upptakten lovat.

Men jag ska inte ge upp. Jag hade nog efter den glänsande upptakten alltför stora förväntningar.

Jag lovar att fortsätta att läsa Louise Boije af Gennäs. Det här är första delen av en trilogi – bara att få reda på att någon i dag skriver trilogier, där den första delen är på över fem hundra sidor – gör en ju upprymd.

Det är så samtidsskildringar ska vara. Men ack så länge sen det fanns sådana ambitioner!

Det måste gå, bestämmer jag mig för.

Vi ger oss inte.