Vad är det vi gör, när vi sysslar med att minnas? Bläddrar i ett redan före­liggande och färdigt foto­album? Eller lägger pussel med oskarpa fragment? Gissar och tolkar?

Och om vi lyfter blicken från det privata; kan vi tala om ett samhälleligt minne? Vad skulle det i så fall innebära att ett samhälle minns, vilka uttryck tar det sig? Sker det i form av resandet av minnesmärken, skapandet av myter eller genom historieskrivning på vetenskaplig grund?

Handen på hjärtat! När vi påstår att vi minns, ägnar vi oss till en stor del åt förträngning eller önsketänkande. Vi försöker låta bli att minnas, eller vi gör om vårt agerande i det förflutna på ett förskönande sätt.

Något ”rent” minne finns inte, ett fotografiskt eller sanningsenligt sådant. Minnet är alltid färgat och intressestyrt, därför opålitligt eller nyckfullt. Bortom alla objektivitetsanspråk.

Våra privata minnen kan bara vara subjektiva och tendentiösa, men vad med samhällets?

Historieforskarna har för länge sedan avfärdat den en gång i skrået förhärskande föreställningen om att vi kan rekonstruera hur det i det förflutna ”egentligen” var, så att säga hjälpa det kollektiva minnet på traven. Det håller de källkritiska forskarna numera för att vara blott historiemetafysik.

Alla påståenden, framförallt de tvärsäkra och ensidiga, om det förflutna måste nogsamt granskas och analyseras med det kritiska omdömets örnöga. Och vid varje ny granskning – om vi är intellektuellt hederliga – ”ändrar” vi på det förflutna. Vi omprövar och kastar nytt ljus över det vi trodde att vi var definitivt klara med, hur det skall uppfattas. Det är väl så historien lever, som man brukar säga. Det som var i går är i dag.

Tyskland har ett särskilt stort minnesproblem att hantera, i och med nazismen och de hiskeliga, nästan ofattbara förbrytelserna i Tredje ­Riket.

Hur kan man skriva poesi efter Auschwitz, undrade en melankolisk och uppgiven Adorno. I detta vilar implicit en tes, som Adorno själv inte skulle skrivit under på, om att så länge vi fortsätter att ihågkomma Auschwitz på ett visst sätt, är vi bundna vid en fastlåsande minnesbild.

(Vi ”instrumentaliserar” lägret, som Martin Walser skulle uttrycka det.) Vilken är då författarnas roll i en samhällelig minnesprocess, i skapandet av ett kollektivt minne? Kan de gestalta – på fiktionens väg påminna om – det som människor bara vill glömma eller ta bort?

Sture Packalén är professor i tyska vid Mälardalens högskola. Han ­ägnar sin bok åt denna utom­ordentligt intressanta frågeställning, söker sig igenom den tyska litteraturen från krigsslutet och framåt, epokindelar den efter hur de olika författarna konstruerar minnesbilder av de tolv åren med Hitler. Genom att förhålla sig till dessa konstruktioner, kan tyskar ”minnas” den traumatiska tiden, även om de inte haft Hitler på huden.

Vad vi minns präglas i hög grad av vad vi vill och av olika skäl ”behöver” minnas. Det gäller förvisso även författarna. Ta exempelvis Grass som länge ”glömde” att han varit aktiv i Waffen-SS, alltmedan han hårt och skoningslöst angrep landsmän, framförallt höga politiker, för att mörka sitt förflutna; fördömde deras vägran, enligt honom, att vilja minnas sin skuld. (Eller ta vår egen Guillou, som när han tecknade ned sina journalistminnen ”glömde” ryska kontakter. Kanske en tillfällig minneslucka... ?) Packalén är lärd och väl påläst. För den redan med tysk, modern litteratur förtrogne blir det en nyttig repetition; en påminnelse om rikedomen och styrkan i samma litteratur. Och det är inte bara affischnamnen – Böll, Grass, Johnson, Christa Wolf, Walser och andra – som Packalén närläser.

Även okända och numera bortglömda namn behandlas initierat.

Packalén hinner med att oroligt påpeka att vi håller på att förlora vårt tyska bildnings- och kulturarv. Tyskspråkig litteratur läses knappt längre på universiteten. Färre och färre behärskar tyska så väl att de kan läsa tyska tidningar och följa med i debatten i Europas mäktigaste land.

Anglofieringen triumferar.

Invändningar infinner sig, trots att man imponeras av Packaléns kompetenta bok. Författaren är mycket noga med att på ett tidigt stadium redovisa sina egna ställningstaganden. Här gäller det som alltid - och det vet professorn – om man inte vill gå miste om tjänster och forskningsanslag, att inte riskera anklagas för minsta avvikelse från den politiskt påbjudna och korrekta linjen.

Det blir dock framställningen störande, att inte lita på läsaren, utan uppträda övertydligt och uppfostrande gentemot denne. Liksom han alltför ofta gör gentemot de behandlade författarna. Han undervisar dem om hur de borde ha skrivit sina böcker, vad de borde ha innehållit; gör det på ett mästrande sätt.

I Tyskland, där det föds nya generationer som tenderar att glömma eller inte fästa större vikt vid gårdagens fasor, som undersökningar avslöjat – många gymnasielever, även i den tyska huvudstaden, kan till exempel inte säga varför det skar en mur rakt igenom Berlin, eller svara på frågan vem Honecker var - brottas man med frågan om hur få de unga att ”minnas”. Man har på sina ställen prövat att använda serieteckningar i historieundervisningen, för böcker läser eleverna icke. (Filmer ser man mer än gärna, som ”Undergången” och andra. Men effekten kan bli problematisk och svårkontrollerad, den mustaschprydde ”djävulen” uppfattas som sympatisk.) Utan att problematisera den historia som numera anses given och bara skall förmedlas.

Tysklands moderna historia har nämligen transformerats till mytologi. Den har stelnat, inga nya frågor tilllåt ställas. Historien är färdigberättad, inget finns att tillägga.

Det fastslås till och med med lagens hjälp vad och hur saker och ting skall minnas. Minns man ”fel”, eller ifrågasätter vittnesmål som bygger på hörsägen och tredjehandskällor, stämplas man som historierevisionist eller Förintelseförnekare; dryga straff kan utdömas. En enda version är tillåten, inga andra. Även om det sakteligen börjar bli möjligt att även använda ordet ”offer” om tyskarna; då närmast syftande på de allierades skoningslösa bombningar den sista krigstiden.

Så slutsatsen blir att det samhälleliga minnet är i högsta grad politiskt.

Det är alltid segraren som minns.

I det perspektivet har författarna, Grass och andra, ett särskilt ansvar att förvalta.

Lasse Ekstrand