Marcus Birro syns och hörs överallt. Krönikor i Expressen, både i huvudtidningen och sportbilagan där han skriver om fotbollen i sitt kära Italien. Det är väl Roma som gäller.

Sätter man på TV:ns sitter han i en morgonsoffa eller så håller han Kvällsöppet när han inte sitter i sportstudion.

Däremellan bloggar han. Och han lär ha refererat VM i fotboll från sitt vardagsrum.

Han är med överallt och kanske exploaterar han sig själv aningen för mycket. Ständigt denne Birro!

Fast varför inte? Han har berättat om sitt tidigare, sunkiga liv i Göteborg, med fylla på dåligt vin, sena nätter på svarta klubbar. Som tidig sjuttiotalist kom han med i punken. Ett självförbrännande liv redan i tidiga år.

Det där livet lyckades han ta sig ur och han har berättat om det både rörande och med förtvivlan. Att han numera är nykter alkoholist och trivs med ett stilla familjeliv, i Norrköping, långt från Göteborg, sticker han inte under stol med.

Och i dagens roman – den beskrivs i förlagsreklamen som en generationsroman i stil med Ulf Lundells ”Jack”, och jo, det finns influenser – är det till Göteborg han återvänder.

Och till det där livet i Göteborgs gamla arbetarstadsdelar, då ännu inte exploaterades till tjusiga tillhåll för de mer besuttna.

Det är till Järntorget han söker sig. Till kvarteren däromkring. Andra Långgatan, lite nerslitna krogar med ensamma män med ölstinna kaggar.

Det handlar om ett återseende. Tillbaka till ungdomen, till vännerna från förr. Vår huvudperson har för tio år sedan brutit upp från Göteborg; hamnar i landsortsstäder som Jönköping, Karlstad, Härnösand, slutligen Norrköping. Men förhållandet där håller bara ett halvår. Han flyttar ut från sin kvinna men blir kvar i stan.

Så får han ett samtal från en av ungdomsvännerna att en i gänget, Frank, författare, musiker (påminner lite, kanske en hel del, om Ulf Lundell) dött i hjärtfel, ett som inte upptäcktes. Det är det titeln anspelar på: Joe Strummer dog exakt så. Möjligen levde också Frank som han.

Eller så önskade han det.

Mannen som beger sig den långa vägen tillbaka bestämmer sig för att försöka låta det gamla bandet ”Christer Pettersson” återuppstå.

Lyckas det ska de spela på begravningen. En sista spelning är ju också en spelning...

Och visst lyckas bandet med den.

Men romanen är främst det där mötet med dåtiden, ett tillbaka till den. Han går på nytt i Göteborg men minns den gamla tiden (som aldrig var god). Det var en tid när man bestämde sig för att aldrig bli som sina föräldrar. Aldrig sitta fast i familjeliv och tipset i en villaförort. En sådan tillvaro var som att vänta på döden. Man skulle leva livet, även om det aldrig var särskilt glatt utan bara mest, ja... sunkigt.

Nutid blandas med dåtid, minnena vakar, nuet finns där men det förflutna knackar hela tiden på.

Birro skriver bra, hittar pregnanta bilder. Särskilt i romanens början kan det blixtra till. Som när hans hjälte får förklara att vi alla är som Lars Forsell. ”En blandning av Svenska Akademien och Lill-Babs”. Vi är revyer och Dödsdansen, allting finns liksom parallellt inom oss.

Han ger fina ögonblicksbilder. Men ibland blir det lite väl ostrukturerat med väl många upprepningar om hur man såg på det där Svenssonlivet som i värsta fall väntade. Då kan han bli lite tjatig eller tjööötig som man kanske skulle säga i Götet.

Ändå känner jag en ömhet för den här romanen. Marcus Birro berättar fint om hur det var att vara ung, osäker, lagd för attityder. Man försöker vara världsvan, men hamnar i tillkortakommanden. Illusionerna flyr men man strävar på. Allt är förlorat, känner man, men något vinner man ändå. Kanske är det den där vänskapen. Ungdomen. Mycket som gick snett, men också det som ingen kan ta ifrån en.

Så visst, på det sättet är det en generationsroman. Till ”Jack” når den inte upp, men en bra bit dit ändå.