”Den du söker finns inte här” är en modig liten text, på många sätt. Det är modigt att skriva om en historisk person; modigt att avstå från den historiska romanens tyngande krav på miljöbeskrivningar; modigt att lämna arken näst intill blanka och flitigt flytta in luft mellan textens stycken. Det är dessa tre ­saker som utgör hållpunkterna i Mia Öströms debutroman: protagonisten, orden, formen. Och runt dessa tre kretsar mycket annat.

Florence Nightingale står i centrum, ihop med en man föds till världen, en kvinna till familjen ännu mer än i dag och så längtan, den råmänskliga. Men vi slipper kronologi och livsredogörelser, tafatta försök att skapa momentum genom något berättartekniskt grepp. Det är befriande och upplyftande: Det går att skriva genuint vacker litteratur om det verkliga. De verkliga. Det är fullt möjligt – lätt till och med, för Öström – att utan ett på håll beskrivande vis förmedla det som i biografier och artiklar kan anas mellan stammar av påståenden och parenteser: Längtan efter att bliva till.

Som kvinna räcker Flo inte till. Att vara kvinna räcker inte till för Flo. När hon hjälper sjuka och sörjer att hon måste lämna de dödas bädd för att återvända till ett välbärgat, inventerat och normnära hem växer hennes inre kropp, alla de delar som inte ryms bland korsetter och underkjolar. Och mitt i allt detta ett frieri som väntar svar, ett tilltal som trevar sig fram mot ett Du:

Är du redo för avresa? Står du i hallen och klär dig; hatt, rock, drar du på dig stövlarna? Ser du dig i spegeln och tänker: Så kan en gift man se ut?

Ibland tilltalas också Flo, av sina närmaste, i brev.

Deras namn inom parentes högt upp på sidan, daterade. Små saker som dessa väver ett nät av nästan ­genomskinliga trådar mellan de fasta punkterna: protagonisten, orden, formen. De spänns upp inom berättelsen och utanför den, mellan det verkliga som är berättelsen och det verkliga som är ­utanför.

Upprepningarna, ibland en hel sida, av saker att se, sjukdomar, mediciner, köksgeråd. Att det får rymmas en hel sida med ett bara fyra rader långt stycke. Min syster – Flo får berätta om mor, far, släktingar som bara omnämns som första bokstaven i förnamnet, men när det gäller systern alltid min syster. Den som blev som hon skulle, på henne finns ändå ett anspråk. Vikten av rummen: i hemmet, i kroppen.

Att få rum, låta rummen få plats. Det ligger en dubbelhet i allt, i varje hinder en spegling av marken det stör.

Jag har en hel värld på mina axlar. Jag önskar den var större.

Lotta Vigur