Det börjar med ett brev. Det är avsänt från Spanien. Hon känner inte alls den åldrande kvinna som skrivit till henne. Författarinnan Sigrid Combüchen är för tillfället absorberad av arbetet med en roman. Hon vill inte att koncentrationen, hennes inarbetade rutiner, ska rubbas. Hon vill inte bli störd.

Brevet är skrivet av Hedwig Langmark, som sedan sex år tillbaka bor i ett av ”pensionärsgettona” vid spanska solkusten. Hennes ärende är i grunden enkelt. Hedwig Langmark tycker att hon har känt igen sig själv - och sin familj – i en skildring av ett gammalt fotografi som förekommer i en av författarinnan Sigrid Combüchens tidigare böcker.

Nu vill damen bringa klarhet i sambandet, och få veta om fotot verkligen kan vara det hon misstänker och minns från sin ungdomstid. Huset där hon växte upp ligger alldeles i närheten av den villa uppe i Professorsstaden i Lund där författarinnan Sigrid Combüchen bor. Även om författarinnan, av någon oklar anledning ljuger i sitt svarsbrev, och påstår att det är hon som numera bor i kvinnans barndomshem.

Jag skriver, en aning distanserande, ”författarinnan Sigrid Combüchen” eftersom det i efterordet till den nya boken ”Spill – En damroman” tydligt påpekas, att ”i denna roman är allt fiktion, personer, trädgårdar, hus, även ’jag’.” Ändå ligger skildringen av romanens Sigrid Combüchen nära verklighetens Sigrid Åkerman, född Combüchen. De bor på Gerdagatan mitt i den förnäma Professorsstaden, i närheten av Finngatan. De skriver böcker. De odlar sin trädgård, sköter sina rosbuskar. De verkar vara jämnåriga.

Romanen som hon skriver på 1996, det år då det första brevet från Spanien anländer, bör vara ”Parsifal” som utkom två år senare. Det blir snart fler brev, deras korrespondens sträcker sig över flera år och byts längre fram mot e-post. Combüchen lockas av Hedwig Langmarks historia och öde, hon inleder mer eller mindre systematiska efterforskningar. Hon frågar ut grannen, som bor i huset där Hedwig föddes och växte upp. Hon lånar fler fotografier som grannen hittat på vinden. Hon söker på nätet, begär fram åldrade tidningslägg på universitetsbiblioteket.

En ny roman börjar växa fram och ta form. Hedwig Carlsson, som hon hette innan hon gifte sig, kräver att få ta plats, att få sin historia berättad. Och Sigrid Combüchen börjar med att skildra hennes tonårstid, hur hennes liv i familjen gestaltar sig. Hon är en ovanligt begåvad student, men hon är flicka. Fadern tycker att hon ska sättas i hushållsskola, en förberedelse för rollen som duglig hustru. Men med hjälp av modern och mormodern i Danmark lyckas hon få faderns beslut ändrat. Hedda ska få gå en kortare utbildning i Stockholm, på Borg-White-Akademien, för att lära sig tygtillskärning och sömnad. Som nittonåring anländer Hedwig hösten 1937 till huvudstaden.

Det är en svår tid i hennes liv. Hon har svårt att anpassa sig. Uppfostran håller henne fånge i konventioner och ängslan. Men med tiden letar hon sig ut ur en del av de begränsningar samhället tvingat på henne. Hon upptäcker sexualiteten, har en förbjuden erotisk affär.

Författarinnan Sigrid Combüchen försöker skapa en bild av en ung kvinna vars löftesrika framtids­utsikter kvävs av en patriarkalt ordning. Den unga Hedda är med i ett par filmer, medverkar till och med i manusarbetet till en annan film. Men de löften hon bär på infrias inte; hennes uppenbara begåvning kommer inte till användning. Men mot den beskrivningen protesterar Hedwig Langmark.

Huvudpersonen bråkar via breven med sin skapare. De tampas om vem som äger tolkningsföreträdet till den uppdiktade gestaltens liv; vem som ska avgöra vad som är meningsfullt, väsentligt och avgörande i den unga Heddas liv. Denna diskussion är självfallet ett sätt för Sigrid Combüchen att ytterligare problematisera och ge relief åt det enskilda livsödet.

Personligen har jag känt mig lätt kluven inför Sigrid Combüchens författarskap. Hennes genombrottsroman för en större – och även internationell – publik, ”Byron”, en postmodernistiskt anstruken kollageroman, ser jag som ett litterärt misslyckande av det storslagna slaget; storslagen som idé, storslagen i sitt misslyckande. Däremot ”Korta och långa kapitel”, som hämtar sitt stoff från de år som Sigrid Combüchen var verksam som nämndeman, är en inträngande och viktig samtidsskildring. Hennes förra bok ”Livsklättraren” handlar om Knut Hamsun och ger en utmärkt belysning av det komplexa i hans personlighet och politiska hållning.

Med ”Spill – En damroman” har Sigrid Combüchen skrivit sin i särklass bästa och mest utmanande roman. Den har ett ovanligt djup, den fångar det mångfasetterade hos en människa, där inget – precis som i vårt vardagliga liv – är enkelt eller lätt att förstå för en utomstående betraktare. Men samtidigt är det en roman som skickligt fångar tidsfärg och miljöer i det svenska trettio­talet, kliniskt fri från de stereotyper och schabloner som så ofta riskerar att förstöra historiska romaner.

Det är en befriande oren estetik som Sigrid Combüchen skapar i sin nya roman. Den är på en och samma gång klassiskt realistisk och tillspetsat modernistisk genom sin pseudodokumentära inramning. Genom att skriva en fiktiv roman i romanen om hur romanen vuxit fram skapas en högre grad av autenticitet, av närhet och trovärdighet.

Det är ett vanskligt och svårt sätt att skriva, men metoden fungerar alldeles utmärkt i ”Spill”, och det är vad som räknas. Combüchens tillvägagångssätt kan ibland föra tankarna till P O Enquist.

Den ger också Sigrid Combüchen möjligheter att – utan att bryta det episka flödet och därmed sätta krokben för läsaren – belysa en mängd ­fenomen. Hon kan diskutera romanformen, hon kan blottlägga konflikter mellan vedertagna sanningar och individuella upp­levelser, hon kan i förbigående reflektera över vad som är det väsentliga när man skriver historiska romaner och sitt eget skrivande, hon kan belysa den kvinnliga fri­görelsens många fallluckor och dess framgångar. Det öppnar framför allt romanen för en ovanlig sorts direkt dialog med läsaren, som jag finner mycket tilltalande och litterärt effektiv.

Det skulle gå att skriva avsevärt mer om Sigrid Combüchens roman ”Spill – En damroman” – om att dess undertitel är en provokation mot uttrycket som Georg Brandes myntade apropå Victoria Benedictssons böcker, ”dameromaner”; om hur ”Spill” växer ut till sorts kommentar, en pendang, till flera av de klassiska feministiska författar­skapen, bland andra Virginia Woolfs; hur enskildheterna är skapade för att belysa vissa grundfrågor utifrån olika personers skiftande synvinklar vilket gör den till en typisk polyfon roman; hur Sigrid Combüchens utnyttjar den pseudodokumentära metoden för att kunna kommentera och belysa den egna estetiken – men egentligen räcker det med att säga: ”Spill” är en osedvanligt begåvad och tankeväckande roman, en gripande berättelse om en ung kvinna i 30-talets Sverige och samtidigt en bok om en författare i vår egen tid – den är framför allt oavbrutet fängslande i sin sinnrikhet och skarpsinnighet.

Crister Enander