Tage Erlander (1901-85) är med sina 23 år som regeringschef 1946-69 den ”längste” statsminister Sverige haft. Med tanke på den allt större påfrestningen, inte minst medialt, i politikens centrum är det ytterst osannolikt att hans rekord ska kunna slås i framtiden.

Det mest beundransvärda hos Erlander är att han som person och människa tycktes så oförstörd av den unikt långa maktövningen. Annars är ju en oerhört väl belagd erfarenhet genom historien från alla tider och världsdelar att makt korrumperar.

En egenhet hos Erlander var att trots att det mesta gick hans väg under hans tid vid makten så var han, enligt flera som verkade nära honom, ofta orolig och trodde att något mycket snart skulle gå helt snett. Dåligt självförtroende är i sig kanske inte så bra, men just hos en makthavare kan det vara ett bra skydd mot hybris och självöverskattning. Vad Erlander kunde visa är att har man självironi och en viss distans till sig själv kan man förbli personligt anspråkslös trots långvarigt innehav av ett lands viktigaste ämbete. Erlanders memoarer är ganska konventionella, men hans dagböcker visar långt mer av liv och känslor, med elaka kommentarer om inte minst partivänner, som om han dag för dag lastade av sig ilska genom att helt enkelt skriva ned den.

Jag håller på med en biografi över folkpartiledaren Sven Wedén och har funnit en oväntad sympati mellan honom och Erlander, helt artskild från den ömsesidiga och nästan paranoida misstron mellan Erlander och oppositionsledaren Bertil Ohlin. Både Erlander och Wedén var påtagligt ödmjuka personer.

Det slår mig att varje skifte av socialdemokratiska ledare, rimligen utan att det varit planerat, blivit en växling mellan maktfigurer och deras motsats. Nummer ett, Branting, var så lite maktmänniska att han blev sjuk och måste avgå när han på sin första regeringspost, som finansminister, tvingades fatta många beslut. Trean Erlander och femman Ingvar Carlsson ställde upp när partiet krävde det, men de tycks på ett närmast förvånande sätt ha saknat personligt maktbegär. Tvåan Per Albin Hansson slogs hårt för att få den högsta posten i partiet. Fyran Olof Palme och sexan Göran Persson påminner starkt om varandra genom att söka göra statsministerposten presidentlik, och båda önskade dominera och ville ha så mycket som möjligt av uppmärksamheten på sig själva. Om denna rytm består skulle alltså Mona Sahlin inte vara maktmänniska. Mitt intryck är att det stämmer, hon verkar inte vara en streber och ser ut att kunna dela makt med andra.

Tage Erlander valde mest statsråd med förankring i riksdagen. Göran Persson tog i stället statsråd utifrån, och han kunde sedan avskeda dem utan förvarning. Han verkade tro att svaga statsråd stärkte hans egen makt och att rädda ministrar arbetar hårdare.

Erlander gav statsråden större handlingsfrihet. Han sparkade bara två ministrar mot deras vilja. Den första var finansminister Hall sedan dennes övergrepp i hem­länet avslöjats. Den andra var skolminister Hildur Nygren från Gävle, som han avskedade 1951 för att ge plats åt en bondeförbundare. Hon var den andra kvinnan någonsin i en svensk regering. (Först med Thorbjörn Fälldin 1976 fick vi en statsminister som såg det angeläget att ha flera kvinnor i regeringen.)

Tage Erlander var en mångfasetterad person, men helt i onödan är boken om honom en av de sämre i Bonniers serie om de senaste hundra årens 22 statsministrar. En författare intresserad av att dra fram både positivt och negativt om Erlander hade kunnat ge oss en levande bok med dynamik och en seriös diskussion om reella problem under denna period.

Men Rolf Alsing, tidigare chefredaktör för Aftonbladet, har valt att skriva en partimässig hyllningsskrift där i princip allt Erlander gör förklaras vara det bästa möjliga, me­dan de flesta som tänkte annorlunda nedvärderas. Alltså ungefär som Sven Asplings propagandabok ”100 år i Sverige, vägen till Folkhemmet”. (Ännu värre i den genren är professor Leif Lewins pinsamt en­sidiga hjälteskildring av höger­ledaren Lindman.) Alsing är värmlänning som Erlander, men det är väl inget skäl för att skriva en så dålig bok. Dessutom är Alsing slarvig med fakta och beskrivningar, också med sådant som vore enkelt att kolla.

Han skriver att Erlander hämtade Olof Palme från försvarsdepartementet. Men Palme fanns inte i regeringskansliet innan han blev statsministerns närmaste hjälpreda utan jobbade som underrättelseman under Gävlefödde ÖB Nils Swedlund.

Alsing buntar ofta ihop de borgerliga partierna. Han skriver att de under andra världskriget ville förbjuda kommunistpartiet. Högern ville det. Folkpartiet sade att partiförbud inte är bra, men ville man förbjuda antidemokratiska partier borde det också gälla nazistpartier. Då var högern inte intresserad längre (för det skulle ogillas i Berlin) och frågan föll.

Om valrörelsen 1948 skriver Alsing ogillande att det vräktes ”borgerlig propaganda över landet”. I alla valrörelser i alla länder utövar väl oppositionen kritik. Det mest omtalade övertrampet i valrörelsen 1948 var i stället den socialdemokratiske riksdagsmannen Seth Molanders (1893-1979) lögner kring Folkpartiets finanser. Berättigad kritik kan riktas mot att Erlander dröjde så länge med att låta utreda Molanders beskyllningar och där­efter tvinga bluffmakaren att lämna riksdagen.

Alsing är upprörd över att Vilhelm Moberg och parlamentarikern Waldemar Svensson i Ljungskile granskade ”rättsrötan” i form av en serie ”affärer” i början av 50-talet. Liknande har förekommit också senare, men knappast lika systematiskt som när hovet, överståthållaren i Stockholm och höga funktionärer inom polis, domstolar och andra rättsinstanser begick grova rätts­övergrepp mot enskilda. Det fanns också kopplingar in i regeringen, men knappast till statsministern personligen.

Vad gäller författningsfrågan skriver Alsing att Erlander var emot majoritetsval i enmansvalkretsar. Det var nästan alla, men det specifika för Erlander var att han så länge motsatte sig det som tidigare var en självklar socialdemokratisk tanke, nämligen att folket skulle få välja riksdagen direkt, vid ett och samma tillfälle. Alsing nämner ­Erlanders olust över att Sverige inte hade majoritetsregeringar under 20-talet. Men den koalition som fanns mellan liberaler och socialdemokrater fram till 1920 upphörde för att yngre socialdemokrater krävde det. Om vi haft borgerliga majoritetsregeringar under 20-­talet hade 1927 års skolreform, med stöd även från socialdemokraterna, knappast kommit till stånd.

Slarvigast är Alsing när det gäller utrikespolitiken. Han säger att rege­ringen (i ett beslut som fattades när Erlander inte var närvarande) utestängde högerledaren Hjalmarson från den svenska FN-delegationen för att han kritiserat sovjetledaren Chrustjovs tilltänkta besök i Sverige. Men formellt åberopade rege­ringen inte detta utan Hjalmarsons förslag om samarbete med Danmark rörande försvaret av Bornholm.

I verkligheten hade regeringen i hemlighet långtgående kontakter med USA, England, Norge och Danmark rörande samarbete om Sverige skulle anfallas av Sovjet. Alsing nämner inte Erlanders första USA-resa för att tillsammans med president Truman underteckna avtal rörande främst militärtekniskt samarbete.

Alsing skriver att Erlander inte var medveten om att han vilseledde riksdagen när han förnekade operativt samarbete med Nato-länder. I mitt bokprojekt tycker jag mig rörande Wedén och hans kontakter med Erlander se att det mesta tyder på att Erlander personligen informerade oppositionsledarna i dessa frågor. Det var statsministern som hade den bästa överblicken, medan UD inte alls fick reda på lika mycket.

Mest vilseledande är Alsing ändå i sin beskrivning av Erlanders ­Metalltal 1961, det som i 30 år kom att åberopas som socialdemokratins grunddokument för att Sverige inte borde delta i europeiskt samarbete.

Alsing hävdar att talet, med Olof Palme och Sverker Åström som talskrivare åt Erlander, gick ut på att Sverige ”verkligen ville medverka i ett ekonomiskt samarbete med de övriga europeiska staterna, men att detta måste ske så att landets neutralitet och suveränitet bevarades”.

Jag har väldigt svårt att förstå hur Alsing kan tyda talet så, för när jag läser talet är det rakt igenom en plädering både mot det blivande EU och mot svenskt deltagande.

Den tolkningen gör också EU-journalisten Rolf Gustavsson i sin statsministerbok om Ingvar Carlsson. Gustavsson beskriver budskapet i Metalltalet som ”ett trefaldigt nej till Europa”, nämligen att Sverige varken ”ville”, ”kunde” eller ”behövde” vara med i samarbetet. Rolf Alsing är ungefär lika ovederhäftig om Metalltalet som Harry Schein var i en DN-artikel 1990 i samband med att Ingvar Carlsson ville ändra socialdemokratins Europapolitik.

Alsing har rätt i att Erlander hade en folkbildarambition, men själv tycks Alsing inte ha mer respekt för läsarna än att han sprider starkt vinklade berättelser.

Tage Erlander kände starkt för folkrörelser. Då är det naturligtvis en paradox att det som kanske stärktes mest under hans regeringstid var den gamla ämbetsmannamakten. Under ingen annan period, före eller efter, har vad Erlander kallade ”det starka samhället” lett till så kraftig tillväxt av byråkrati och statliga myndigheter. Vi fick en monstruös överflyttning av befogenheter från förtroendevalda till tjänstemän i stat, landsting och kommuner.

Han talade gärna om behovet av ”starka regeringar”, men ett pris för detta blev att riksdagen tenderade att reduceras till ”transportkompani”. (Jämviktsriksdagen 1973-76 innebar lyckligtvis att riksdagsutskotten återfick en del av det inflytande de förlorat under Erlanders tid.)

Man kan notera att under ”rekord­åren” fanns samma vurm för stordrift också inom näringslivet. Tron på centralisering, statlig styrning och likriktning ledde till en fartblindhet som i efterhand kan vara svår att förstå.

Borde inte en så sensibel person som Tage Erlander ha insett riskerna med att sammanföra så mycket makt? Även om Erlander personligen tycktes vaccinerad mot maktmissbruk borde han ändå ha anat att koncentrerad makt är farlig.

Hans Lindblad