Det är närmast smärtsamt att konstatera att en favorit inte håller. Inte för att man ska dra för stora växlar på en svacka, men i det här fallet är jag faktiskt förvånad.

Förvånad över att det aldrig tar sig.

Förvånad över hur en roman om ett brott kan vara så utan nerv och spänning och så trist att läsa.

Förvånad över att författaren som skrivit en svit så bra polisromaner – från ”Grisfesten” 1978 via den grandiosa återkomsten ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” 2002 till ”Den som dödar draken” för två år sedan – verkar så trött och oengagerad.

Ungefär lika trött som han låter sin gamle hjälte Lars Martin Johansson vara. Han är numera pensionerad, men ännu ryktbar som polisen som kan se runt hörn.

Och det är inte så konstigt att han är trött. Han drabbas av en propp i hjärnan och hamnar på sjukhus. Johansson anar att han inte har så långt kvar, och när hans läkare kommer med upplysningar kring ett mord som precis preskriberats väcks hans intresse. Här kanske han kan göra en sista utredningsinsats. Med all sin erfarenhet är han ju allt annat än en privatspanare i mängden.

Det handlar om mordet på Yasmine, en liten flicka som försvann 25 år tidigare för att påträffas våldtagen och mördad. Den nya lagen om preskription gäller inte det fallet, alltså går det en mördare fri sedan några veckor.

Johansson sätter igång en egen utredning och steg för steg närmar han sig mördaren. Och en sådan roman skulle ju kunna vara något att läsa. Men, som jag inledde med, det tar sig aldrig. I ett par hundra sidor tänker jag ofta att snart börjar det röra på sig. Jag vet ju att han kan, den gode professorn Leif GW Persson.

Men det rör ju aldrig på sig på allvar. Visst, det glimtar till ibland men det sker alldeles för sällan. Humorn och satiren som kännetecknar hans tidigare romaner saknas nästan helt och hållet.

Till slut känner jag, Herregud människa, ta livet av den där tröttsamma Johansson någon gång.

Vill man göra sig av med en romanfigur så kanske man ska ta en titt på hur elegant Henning Mankell skickade Kurt Wallander in i den stora glömskan i den lågmälda och rätt vackra romanen ”Den orolige mannen”.

Det finns dock ett roande inslag i ”Den döende detektiven” och det är att Leif GW Persson låter den utspelas i princip i realtid. Det börjar den 5 juli i år och så läser jag ”förbi” nutid och det slutar så att säga en bit in i framtiden. Ett kul berättargrepp.