Viss Gävleanknytning hade hon; Carins far Fock var nämligen en gång i tiden regementschef på I 14. Men den fantasieggande skrönan man från och till kunnat höra om att Hermann Göring och Carin skulle ha gift sig i Valbo kyrka är just bara en skröna och ingenting annat. Eller att de skulle ha bäddat kärleksläger på övervåningen i det gula huset Stora Vall, tidigare regementschefens tjänstebostad. Men fantasieggande är det...

Författaren och TV-producenten Björn Fontander har kunnat ta del av hundratals brev som Carin sände från Tyskland. Han är närmast besatt av Görings, så skulle man kunna uttrycka det.

Detta är inte första boken Fontander ägnar Tredje Rikets andre man. Förmodligen heller icke den sista.

Han vill på det bestämdaste avliva myten om Carin som en politiskt ointresserad varelse.

Att hon enbart skulle ha varit en romantisk och sentimental svärmare, närmast världsfrånvänd och esoterisk, genomskinligt blek och skön med en mot fjärran och det hinsides sig förlorande blick, såsom hon framställdes på tyska vykort.

Hon var övertygad nazist. Ingen tillfällighet att hon utnämndes till den nationalsocialistiska rörelsens mascot av den Führer hon storligen beundrade. Och som tillsammans med Goebbels och andra koryféer närvarade när hennes stoft flyttades från Lovön till mausoleet vid jaktslottet Karinhall, som Göring lät spränga i januari 1945 när Röda Armén var på intåg.

Göring inbillade sig i sin enfald att mausoleet skulle förskonas, gravfriden respekteras, av de hämndlystna horderna.

Men väl på plats härjade de ryska soldaterna besinningslöst vilt, mausoleet skändades och kistan bröts upp. Carins stoft hamnade på villovägar.

Turerna har därefter varit många runt vad som egentligen hände, särskilt efter DDR:s fall och öppnandet av Stasiarkiven.

Och uppfattningarna går isär om var hennes rester egentligen finns. Osäkerhet råder om det verkligen är hon som ligger i graven på Lovö kyrkogård, efter i förekommande fall således en tredje (!) begravning, eller om det rent av är någon annan som råkat placeras där. Efter kriget fördes någon, som man då trodde var Carin, från Tyskland till Lovön och grävdes 1951 ner.

Men det var inte slut med det. Detaljerna runt kroppsdelarna efter en kvinna som många år efter krigsslutet plötsligt grävs upp, nära det forna Karinhall norr om Berlin, av skogvaktare är direkt ruskiga – och förbryllande. Huvud och ben saknas, en bål är vad som hittats. Och som på begäran, eftersom det finns indicier på att det skulle kunna vara resterna efter Carin som nu återfunnits, transporterats till Sverige. Kanske har Carin därmed äntligen kommit hem, kan begravas ännu en gång. Vad gör man i så fall gör av den oidentifierade kvinnan som nu ligger i graven? Det som alltså skulle kunna vara Carins rester förvaras i Uppsala.

Men gåtan lever vidare, även om Fontander själv är övertygad om att det är återstoden av Carin som finns i Uppsala.

Och han lär väl inte ens efter den här boken lägga Görings till handlingarna. Därmed fortsätta att tillsammans med andra hålla liv i en av 1900-talets värsta figurer och hans svenska, sjukdomsmärkta hustru.

Lasse Ekstrand