”Javisst, och då vill jag skriva om Ekman”, svarade Isaksson. Den frisinnade ledaren Carl Ekman (1872-1945) kom genom sin mittenposition att som ”vågmästare” dominera svensk politik under tio år, som utskottsordförande och som statsminister 1926-28 och 1930-32. Men Isaksson avled innan han hann skriva, varefter uppgiften togs över av Per T Ohlsson.

Isaksson, med stort intresse för personer och psykologi, avsåg att inleda boken med vilka tankar som borde ha korsat Ekmans hjärna på promenaden hem från kanslihuset den augustidag 1932 när han gjort en ”littorinare” i kvadrat eller kubik genom att han förnekat sin egen namnteckning på en check från Ivar Kreuger. Ekman måste ha insett att när lögnen avslöjats skulle hans tid vid makten vara slut och att han skulle vara vanärad kanske för alltid.

Ekman är den hittills ende kroppsarbetaren på statsministerposten, husgrundläggare i Västmanland. Han gjorde snabb karriär i nykterhetsrörelsen, blev redaktör och invaldes 1910 i första kammaren för det starkt nykterhetsinriktade Gävleborg.

Också Ohlsson återger ett ofta återgivet citat med olust över hoppande majoriteter i riksdagen. Jag har längre menat att det nedsättande talet om 20-talets kompromisser i mycket är en efterhandskonstruktion, främst odlad av Tage Erlander och högermän. Svenska folket hade nyss fått rösträtt och bör då rimligen ha varit positivt till den demokratiskt valda riksdagen. Eftersom inget parti hade egen majoritet förväntade sig nog flertalet väljare att partierna visade samarbetsförmåga.

Ekman genomdrev den viktiga skolreformen 1927, som innebar att den gamla tanken om folkskolan som ”bottenskola” för alla äntligen förverkligades, med stöd från socialdemokraterna. (Ibland undrar jag om inte en del av detta förlorats under senare tid.)

Ekmans andra stora reform var beslutet 1928 om kollektivavtalslag och arbetsdomstol. De som hör nutida socialdemokrater tala mycket starkt om den ”svenska modellen” vet kanske inte alltid att knappast något annat riksdagsbeslut mötts av sådan vrede från socialdemokratiskt håll som just lagen om kollektivavtal. Samma år tillkom den kommunalskattelag som gällt sedan dess.

En sak jag haft svårt att förlåta Ekman är att han inte utsåg den mest kvalificerade socialminister Sverige kunnat få, Kerstin Hesselgren som i egenskap av yrkes- och bostadsinspektris fått unikt stor kunskap om kvinnors och barns situation. Det kom att dröja mer än 50 år ytterligare innan Sverige fick sin första kvinnliga socialminister (Karin Söder 1979, efter att innan ha varit första kvinnliga utrikesministern.)

Carl Ekman var oerhört dominant och få i partiet vågade säga emot honom, alltså ungefär som för Göran Persson, I båda fallen nog en olycklig kombination av en självtillräcklig chef och alltför eftergivna eller fäaktiga riksdagsgrupper och statsråd.

Sveriges i särklass främsta reformregering var liberalen Nils Edéns (1871-1945) koalition med socialdemokraterna 1917-20. Parlamentarism, demokrati, åttatimmarsdag och flera andra reformer genomfördes, till stora delar det reformpaket som stoppats genom kungakuppen mot Staaff 1914.

Samarbetet upphörde för att socialdemokraterna ville gå helt för sig själva och förstatliga näringslivet, trots att det inte fanns någon riksdagsmajoritet för en sådan linje.

Man kan hoppas att liberaler och socialdemokrater åtminstone passar på att vid demokratins hundraårsjubileum 2018 lyfta fram ministären Edén och dess insatser.

Kanske bör man beklaga att samarbetet Edén-Branting aldrig fick en fortsättning. FP-ledarna Gunnar Helén, Ola Ullsten och Bengt Westerberg såg blockpolitikens svagheter och var beredda att diskutera en ny koalition. En sådan hade kunnat ge bra beslut om till exempel socialförsäkringar, skola, konkurrenslagstiftning, kultur, bostäder, jordbruk, skatter och villkor för företagande. Men förmodligen hade LO sagt blankt nej, och ett betydande hinder var naturligtvis att Sverige var världsdelens enda land där socialdemokrater och liberaler hade helt olika syn på europeiskt samarbete.

Möjligen är statsministerboken om Edén den bästa i serien genom att en så skicklig biograf skrivit den, Gunnar Wettergren som härom året gav oss den moderna biografin över Axel Oxenstierna.

Det finns beröringspunkter mellan de två statsmännen. Edén var som professor och en av sin tids främsta historiker väl förtrogen med Oxenstierna. Wettergren, som mer än någon skulle kunna belysa frågan, återger inte att folkpartiledaren Gustaf Andersson i Rasjön i ­sina memoarer skriver att det sagts att Edén ”var den skickligaste statsman Sverige haft efter Axel Oxenstierna”.

Nils Edén är också en av de forskare som porträtteras i det nyss utgivna verket ”Svenska historiker. Från medeltid till våra dagar” (Norstedts). Uppsatsen om Edén där är skriven av docent Torbjörn Nilsson. Som elev till Harald Hjärne var Edén som historiker i Uppsala närmast konservativ men övergick till liberalismen genom att helt bejaka allmän rösträtt, parlamentarism och demokrati. Det är intressant att Edén efter sin politiska gärning inte bara var landshövding utan återgick till forskningen och skrev den stora jubileumsboken ”Den svenska riksdagen under femhundra år (1935).

Ett par smådetaljer visar att Wetterberg kanske inte är helt förtrogen med Edéns politiska omgivning, men det spelar mindre roll för han är mycket skicklig på att se sammanhang och vad som är viktigt.

Wetterberg skriver om Nils Edén: ”Det är fascinerande att raden av svenska statsministrar rymmer en så framgångsrik regeringschef och en så misslyckad partiledare, i en och samma person.”

Efter Staaffs bortgång 1915 blev Edén snart den nye ledaren, till stor del genom sin närmast makalösa talekonst, ibland kallad ”silvertrumpeten”. Men medan akademikern Karl Staaff genom sin person blev älskad i partiets breda lager gjorde Edén knappast ens försök att närma sig folkrörelsemänniskorna. Rasjön gör en jämförelse med Trumans utrikesminister Dean Acheson som ”tyckte illa om dumma människor och inte kunde låta bli att visa det.”

Intelligensaristokratin hos Edén trodde han själv bero på blyghet sedan den norrländska uppväxten i då lilla Piteå. Jag har hört både Bertil Ohlin och Carl Tham ange blyghet bakom att de haft svårt att ”ta folk”. Blyga blir rädda och därmed arroganta.

Edén stod fullt ut på partiets linje i demokratifrågan, men vad gäller försvaret och särskilt nykterhetsfrågan stod han ”till höger” om partimajoriteten. Flera har menat att om han tagit med Ekman i sin regering och förstått att samarbeta med denne hade partisprängningen 1923, på frågan om alkoholförbud, inte behövt komma till stånd. Partiledaren var en av de första som begärde utträde ur det frisinnade partiet på landsmötet när nykterhetspunkten beslutats. Det är intressant att det liberala utbrytarpartiet inte ens gav Edén frågan om han ville bli dess ledare.

”Kontrafaktisk historia” kan roa. Men Wetterberg tar inte upp frågan vad som kunde ha hänt 1918 om den liberale statsministern inte varit en av partiets mer konservativa. Liberaler och socialdemokrater var full eniga om att äntligen kunna genomdriva allmän och lika rösträtt till riksdag, landsting och kommuner. Socialdemokraternas bud var att samtidigt passa på att avskaffa första kammaren och monarkin, men Edén avböjde.

En hel rad europeiska monarkier föll i Europa just kring året 1918. Det hade varit naturligt också i Sverige, särskilt som liberalerna så tydligt sett hur familjen Bernadotte helt ställt in sig i högerns led och varit drivande i en den vidriga förtalskampanjen mot Karl Staaff. Det finns berättelser om hur Gustaf V var jättenervös och redan börjat packa sina väskor.

Kanske Edén vägde in att han själv var den som året innan genomdrivit parlamentarismen genom att inte bilda sin regering förrän han tvingat Gustaf V att avge ett löfte att inte ha kvar högerledarna som rådgivare bakom ryggen på regeringen.

Wetterberg noterar att Edén vid flera regeringskriser kom att undervisa kungen om hur den denne borde ställa frågor om regeringsbildningen

Var det liberalen Nils Edén som ”räddade” monarkin i dess mest kritiska ögonblick?

Hans Lindblad