Försök att föreställa dig att du vaknar till en ny dag som vore det den första dagen i ditt liv! Allt är obekant, främmande och måste erövras. Eller tillägnas, för att uttrycka det mer fredligt.

Du är som en Kaspar Hauser, som odisciplinerad och utan social dressyr anländer till människornas boningar och ritualer, måste lära sig allt från början. Vad dessa varelser kallar sina ting. Varför de agerar som de gör. Inget är självklart, mycket underförstått och undanglidande för den icke initierade.

Det är mödosamt att som en fullkomlig främling kliva in i världen, men kan också vara lustfyllt och äventyrligt. Du är en upptäcktsresande på det som skall bli din hemmaplan - och magin därmed förblekna.

Gåtan – detta att vara på jorden och ingå i en social gemenskap - kanske inte får sin lösning, men blir efterhand praktiskt hanterbar. Kanske det som kallas ”socialisering”. Eller ”diskursens ordning”. Att slipas av, sluta ställa elementära frågor, infoga sig i ledet. Den sociala ordningen blir ”naturlig”.

Yoko Tawada, som numera bor i Berlin, föddes i Japan 1960. Flyttade 1982 till Tyskland, på andra sidan haven. Nytt språk. Nytt land. Ny kultur. Nya människor. Inget välbekant och tryggt. Allt måste läras på nytt. Någon har sagt, att efter det att man har fyllt fyrtio sitter man fast, i sinne och tanke. Värderar allt man möter med det redan upplevdas måttstock. Det är kört. Inget överraskande kan hända, inget som slår en med häpnad. Tur att Tawada hann till Tyskland före sin fyrtioårsdag, således…

Hon ger sig ut på en lärandets och kartläggandets resa. Stannar till inför alla de nya orden. Förundras inför ett ord som ”Bleistift”, blyertspenna. Gör det som vi andra inte längre gör, vi som tar världen för given och färdig, därmed trivialiserar och asfalterar den. Hon vrider och vänder på betydelser, det ord föreslås eller lexikalt bestäms betyda. Anlägger de mest skiftande och innovativa, för att inte säga hisnande, perspektiv. Reagerar på att i Europa skall det i Upplysningens krampaktiga anda tänkas kritiskt om allting. Att tänka är detsamma som att kritisera, vi kan inte yttra oss om något utan att anlägga ett kritiskt tonfall. Det stör hennes kreativitet, hennes kunskapstörst. Allt hon, utan att bindas av redan förvärvad och lagrad erfarenhet, företar sig sker innan det stöter till som tillslutande kallas att bli ”hemmablind”. När man slutar att se. Slutar att förundras och häpna. Äventyret upphör, upptäckandets Huck och Tom-flotte ställs in i garaget, förvaras där. Man har blivit som alla andra. Liknöjd och konventionell.

”Förfrämligande”, kallade Brecht sin teatermetod, skapad för att bryta upp vaneseendet, observerandets lunkande. Göra sig till nyfiken gäst hos den grå verkligheten, den välbekanta och varje dag upprepade. För att kunna agera, förändra samma verklighet. En nödvändig metod, men inte lätt att tillämpa, förförståelse och indoktrinering hotar. Och det slår mig plötsligt, att detta är ju också i högsta grad en politisk fråga. Icke minst i vår region, i strukturomvandlingens tid. Att kunna varsebli det nya, befria sig från bördan av gammalt seende och tänkande. Den postindustriella världen finns där, mitt framför våra ögon, men vi måste börja att SE den. Öppna fabriksögonen.

Sällan eller aldrig har jag läst en så sinnena stimulerande bok! En så fyndig, uppslagsrik och rolig. Det sjunger mellan dess pärmar.

Takawada är ett levande bevis på vad man vinner på att behålla barnets avundsvärda förmåga att definiera världen på nytt. LEKA världen i stället för att blott BEKRÄFTA den.

Lasse Ekstrand