Det är ett av de hundratals hotellrum i Centraleuropa där Alvar Alsterdal tagit in på en av sina många resor.

Han läser, intensivt och uppslukat, en bok och gör då och då en anteckning i blocket som ligger i knäet.

Platsen kan vara Bukarest, det kan vara Berlin på andra sidan muren, hans älskade Prag, kanske Budapest. Det spelar egentligen ingen roll. Alvar Alsterdal rörde sig hemtamt genom såväl Öst- som Centraleuropa. Han var till hela sin läggning europé.

Vid ovanligt låg ålder – Alsterdal var bara 32 år – blev han 1958 chefredaktör för den socialdemokratiska dagstidningen Arbetet. Han hade då redan varit dess kulturredaktör under fyra år. Från bostaden på Norra Vallgatan 6 tog han varje morgon spårvagn – Ettans linje – till tidningshuset på Bergsgatan.

Men den stora världen lockade. Alvar Alsterdal blev diplomat, först som pressattaché i Bonn och senare utsågs han till ambassadråd i London. I många avseenden blev han en nyckfull och infallsrik institution i svensk press. Stod namnet Alvar Alsterdal under en artikel visste man att här bjöds verkligt vetande, nya utblickar mot litteraturen i länder som sällan nämndes på svenska kultursidor.

Som tonåring läste jag glupskt och vetgirigt – med anteckningsblocket framme – hans tidskriftskrönikör i Studiekamraten på Stadsbiblioteket.

De trycktes under den stående vinjetten ”Utländsk horisont”. Sedan blev det många turer upp till avdelningen för utländsk litteratur och många interurbanbeställningar från andra bibliotek, mottagna av en alltid lika irriterad bibliotekarie.

Det var den ”rasande reportern” Egon Erwin Kisch, Kurt Tuscholsky, Elias Canetti, Italo Svevo, Danilio Kis, Claudio Magris, Sándor Petöfi, Ludvik Vaculík, Jaroslav Hasek, Rosa Luxemburg – listan kan göras hur lång som helst.

För Alvar Alsterdal var den anrika Studiekamraten ett skötebarn. Han var gråsosse av en sort som inte har tillverkats på många år och ersattes snabbt av strebrar och karriärpolitiker av ny lidelsefri modell. Bildningssträvandena – folkbildningstanken – var avsevärt viktigare för Alvar Alsterdal än den trögrörliga inrikespolitiken.

Med åren blev han också bittert besviken över den väg som socialdemokratin valde att slå in på, även om han utåt förblev någorlunda lojal.

Sent i livet började han också medverka som skribent av understreckare i Svenska Dagbladet, något han säkert hade funnit otänkbart i yngre år.

Under kuppartade former övertog Thomas Nydahl redaktörskapet för Studiekamraten från Leif Nelson som tidigare delat ansvaret med Tomas Löfström.

Det var också genom arbetet med tidskriften som Thomas Nydahl kom i kontakt med Alvar Alsterdal. Och nu ger han ut en ovanligt vacker volym med deras brevväxling. Den har fått den sympatiska titeln ”En centraleuropeisk afton”.

Den Alvar Alsterdal som kommer till tals i breven är den världsvane resenären och den djupt bildade resonören. Han ger lästips till den yngre redaktören, klagar på de eviga korrekturfelen, men får också inspiration till sitt skrivande av Nydahls entusiasm.

När Alsterdal utbrister ”Byta namn på Studiekamraten, det var det dummaste jag hört utanför UD!” fick han mer rätt än han anade.

Med namnbytet försvann snart den gamla fina tidskriften från det allmänna medvetandet. Det var början till undergången för den folkbildningstanke som var grunden för hela tidskriftens existens; själva dess själ och hjärta.

Alvar Alsterdal var en man som sannerligen inte försmådde detta livets goda. Han hade även stora expertkunskaper om var de bästa krogar som var värda ett besök låg i de flesta av Europas städer.

De få gånger jag träffade Alvar Alsterdal, en aning trött och resignerad, var hans tankar uppenbart redan på väg till restaurangen som hägrade likt ett av alla de vattenhål han hade på så många ställen runtom i Centraleuropa.

Det finns mycket – oändligt mycket – att skriva om Alvar Alsterdal.

Hans envisa kamp för att uppmärksamma de små bokförlagens utgivning, att hellre – i varje sammanhang, inte sällan i radions OBS-kulturkvarten – lyfta fram författarskap som ännu inte nått en större publik för att på så sätt väcka intresse och sprida sina breda kunskaper.

Hela hans liv var en lustfylld och välgenomtänkt bildningskamp. Han avled i förtid 1991, 65 år gammal.

Det är ändå en stor tröst att han sista år var fulla av den lycka och tillfredställelse han fick uppleva tillsammans med sin sista hustru, alltid kallad Kina.

I ett av breven skriver Alvar Alsterdal, daterat i augusti 1987:

”En göteborgska ringde förresten just från London och sa harre djävvlar, jag är störtförälskad i dig. Hon jobbar extra på lördagarna i en spaghettibutik i min gata, så när jag för ett tag sen upptäckte en liten mörk skönhet bakom disken, frågade jag om hon var från Italien. Nej, från Sverige, sa hon, Göteborg. Då måste jag förstås be hem henne på en drink.”

De gifte sig ett par år senare i London. Enligt en historia jag hört från olika håll dök inte Alvar Alsterdals vän Stig Claesson – alltså Slas – upp. Men plötsligt mitt under vigseln slås kyrkporten upp och in kliver en nygipsad Slas med kryckor och sliten uppsyn.

Han tittar sig förvirrat runt en stund och utbrister sedan: ”Hej, Alvar!”, och lämnar sedan stapplande kyrkan på sina kryckor.

Jag säger detsamma. På ett behagligt fluffigt moln någonstans därovan – det är jag förvissad om – sitter Alvar Alsterdal och läser en totalt obekant och obskyr litterär tidskrift från Bukarest och smuttar på en vällagrad maltwhisky.