Det skulle ha kunnat bli ett envist grottande i slaviska trossatser, akademiska läsefrukter vi inte kunnat skala längs konstvetenskapliga krokvägar som till och med bild- ivrare som jag hade tröttnat på – men vilken bok det blev!

”Ikonernas värld” är ett praktverk. Ett fullständigt formuleringsjubel i text och bild, lärt och kunnigt och ändå på (lekmanna)läsbar nivå.

Margareta Attius Sohlman, slavist som gett ut en rad böcker om den här delen av världen förr, talar ikonens språk men hon gör det så att varenda läsare med bara en gnutta intresse för konst, religion eller idéhistoria kommer att fastna. Och lugn, för alla andra finns det en alldeles utmärkt ordlista i slutet.

Ikon är grekiska för bild och när jag pratade med Margareta Attius Sohlman när idén om en ikonbok började ta form var hon säker: Det skulle bli en bilderbok.

”I den ortodoxa världen har genom århundraden ikonen (bilden) intagit en lika central plats som ordet i den västliga kulturtraditionen”, skriver hon i inledningen till ”Ikonernas värld” och det är där någonstans min fascinerande läsning, eller ska jag skriva tittning, av denna bok börjar.

Med östbilden och västordet.

Och det är omöjligt att gå förbi den första bilden, den äldsta bevarade Kristusbilden från Katarinaklostret i Sinai, som föreställer motivet Världsfrälsaren Pantokrator.

Men det är någonting med ögonen!

”Frälsarens högra öga är svagt vänt uppåt mot Gud”....”det vänstra ser bortom tiden” skriver Margareta Attius Sohlman (som också hänvisar just den här bilden till Ulf Abels tolkning i boken ”Ikonen”).

Vi läser oss till hur man genom att se in i ikongestalternas ögon ser ”in i Guds rike” men får också veta hur den ortodoxa kyrkan skilde sig med sin konserverande syn på dogmerna från västkyrkan: ”Man ville bevara det ursprungliga och inte eftersträva att analysera och förstå.”

Själv diskuterar Margareta Attius Sohlman ikonen, bilden, ur dogmatisk och idéhistoriskt perspektiv, men utan att släppa bokens många, skönt återgivna ikoner med blicken.

Centralt är utviket – fyrdubbelt bokens bredd! – av Iljinskijkyrkans ikonostas (bildväggen mellan altaret och församlingen i en ortodox kyrka) som inleder kapitel 5: Ikonmotiven. Därefter följer en ljuvlig ”dissekering” av ikonberättelsen till rimpor (pannåer) med förklaringar av ikonostasen och dess olika rader. Visste ni att den nedersta raden i en ortodox ikonostas kallas ”lokalraden”, men att det är här man finner ”Kungaporten”, eller Herrens port, där prästen rör sig mellan altarrummet och församlingsdelen under mässan.

Gudsmodersmotivet, jämte Kristus det mest förekommande motivet inom det ortodoxa ikonmåleriet, får stor och välförtjänt plats i boken, motivet symboliserar den första människan och moderns ”blyga händer” står för ömhet: ”Hon kramar inte om Jesusbarnet, hon håller det som något heligt som ska frambäras till ett offer.” Gudsmodern finns både som Vägviserskan (som pryder bokens omslag) och Den förbarmande, och hon behandlar inte Jesus som ett spädbarn utan som Guds inkarnerade son. ”Hon”, som Margareta Attius Sohlman konstaterar, ”som är både hans moder och hans skapelse”. Svindlande!

Kapitel två behandlar ikonens utveckling i Ryssland och vi får lära oss om de olika skolorna och dess kännetecken, som att Pskovskolans gestalter skildras helt utan rörelse och att ögonbrynen sitter tätt, eller att Moskvaskolans typiska drag är runda ansikten men små händer och fötter och med ett ”’filosofiskt’ djup i gestalterna”.

Margareta Attius Sohlman vill visserligen på forskarens vis förstå, naturligtvis, men vågar också ha en skönt avspänd inställning till de heliga bilderna, hon lotsar och beskriver, men utan förnumstighet, låter läsaren själv hitta detaljerna.

I sista kapitlet besöker hon träkyrkorna i de karpatiska bergstrakterna och konstaterar hur, trots att de ursprungliga, bysantinska ikonmotiven fortfarande lever kvar, ikonerna där är ”anspråkslösare” och kan vi säga i sammanhanget modernare, med djupperspektiv och de avbildade gestalterna ofta ”klädda i för dagen moderiktiga dräkter”.

På 1600-talet, skriver hon, mjukades reglerna upp för kyrkan och då blev den känslomässiga aspekten i ikonmåleriet tongivande – på bekostnad av den dogmatiska – och hur detta öppnade upp för västliga influenser och en delvis ny ikonografi. Här möter vi bland annat motiven Den icke av människohand skapade Kristusbilden” (jämför med Veronikas svetteduk) och välkända Pietà.

Margareta Attius Sohlman har gjort en kulturgärning, skulle jag skriva om inte uttrycket var så slitet.

Men kanske så här: En bättre, starkare och kärleksfullare, hand än hennes att hålla i när vi beger oss in i ikonernas värld står inte att finna.

”Ikonernas värld” kommer att nå en bredare publik, utan att fjäska.