Lite svalare förra gången med ”Medan latten kallnar”. Mer hetta i dagens ”Bocken brinner”, Gävleadvokaten Tryggve Emstedts bok nummer två.

En nyckelroman som sig bör som börjar riktigt kul med ett satiriskt anslag. Vi möter Kufen i Kultur och Fritid, chefen Max Modig, högste tjänstemannen alltså. Lätt kalkerad på Mats Öström, förstår man. Bara någon sida in i boken byter han plötsligt namn till just Mats, men återtar snabbt sitt Max. Kanske var det bara korrekturläsaren docenten Hans Rudsänger som slumrat lite. (Med tanke på de många felen har han nog tagit lite väl lätt på sin syssla.)

Jo, det blir lite maxat (förlåt!) med denna Max Modig. När vi möter honom är han ännu lite sur för att det inte blev något av med Kulturhuvudstadskampanjen, här förkortad till KUK – tonen är lite grabbig...

Snart dyker Emstedts – som här kallas Steve Emfors, vällvilligt skildrad – kompis Jim Jasmin upp. En kulstötare begiven på vodka med ständiga comebacker. Till det en Tom Trana som jag har svårt att placera. Diverse lokala politiker, en och annan med övervikt. Det blir lite ansträngt.

Författaren vill greppa över så mycket där han borde ha renodlat. Lärt sig sen sist att koncentration är en dygd.

Varför Mats Öström (förlåt Max Modig) engagerar Jim Jasmin och Tom Trana till att sälja Gävle till turisterna och gävleborna övergår mitt förstånd. Liksom i latteboken stannar karusellen och Bockens glöd falnar. När man föreslår ett Kul Turkort för Gävle som ska fixa miljoner till något slags fond brer räknenissarna ut sig. Uträkningarna är omöjliga att begripa. För mycket siffror man ändå inte kan hålla reda på. Sen går man igenom nästan samtliga krogar i Gävle. Pigalle får högsta betyg, rena kärleksförklaringen.

Men satiren brinner inte, vilket är synd. Det började så bra med att Arbetarbladets kulturredaktör, ska kanske vara både Karin Månsson och Bodil Juggas kallas Lea Lokatt (”Hon hette inte Lea av en slump”).

Själv kallas jag Bo Berg och jag benämns, helt korrekt det också, som ”Gefle Dagblads mäktige kulturredaktör”.