I en rad texter i antologin ”F-ordet – mot en ny feminism”, sammanställda av Petra Östergren (red), utmanas den lättsmälta mainstreamfeminismen som är så slätstruken, ohotande och innehållslös att till och med Göran Persson bekänner sig till den. Två av de medverkande skribenterna är de välkända högerdebattörer Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, och Maria Rankka, vd på tanke­smedjan Timbro.

Ämnen som våldtäkt, abort och mode diskuteras på nya, och inte sällan provocerande, sätt.

Trots att jag anser mig vara ordentligt insatt i feministisk ideologi och debatt så tar flera av författarna upp ämnen på ett sätt som känns nytt och uppfriskande trots min inledande luttrade attityd.

Däremot håller jag inte alltid med om det som skrivs, men det är heller inte nödvändigt.

Snarare är det en stor behållning med antologin är att jag får motivera, och ibland även ompröva, mina egna ståndpunkter.

Trots att boken inte direkt kan beskrivas som en nybörjarbok i feministisk ideologi, tror jag att den kan uppskattas av den ännu ej invigde.

Tonen är rakt igenom populärjournalistisk trots den stora ämnesbredden och de många medverkande.

Att läsa feministiska antologier är nästan alltid intressant. Skribenterna är ofta välutbildade och välmeriterade inom sina respektive områden, så även i denna antologi, och få ideologier är mer dynamiska än feminismen.

Men en sak som är svår att komma ifrån är att de allra flesta feministiska debattörer, både inom media och i universitetsvärlden, är uppenbart vänsterorienterade.

Detta behöver så klart inte göra dem mindre trovärdiga, men tyvärr ställs det högre krav på feminister än på andra när det gäller objektivitet. Ett enda mindre välavvägt ord och feministen i fråga förlorar all trovärdighet och blir för alltid stämplad som en rabiat manshatare.

Detta är så klart väldigt synd, men så länge verkligheten ser ut som den gör så välkomnar jag antologier som ”F-ordet – mot en ny feminism” som bidrar till att bredda debatten.

Tina Hemmingsson