Det som i första boken (”Pepparkakshuset” 2008) kändes lite ofullständigt har här blivit väldigt bra. Kul att kunna konstatera att det jag såg i bok nummer två (”Mamma, pappa, barn” 2009) håller.

Carin Gerhardsen är alltså en författare väl värd att uppmärksamma ordentligt. Om hennes debut skrev jag att jag inte var helt övertygad, men det är jag nu. ”Vyssan lull” är helt enkelt alldeles fantastiskt bra.

Det är en otäck historia. I en lägenhet i Hammarby sjöstad ligger en mamma och hennes två små barn mördade. Hammarbypoliserna (Conny Sjöberg, Jens Sandén, Einar Eriksson, Petra Westman och Jamal Hamad) är naturligtvis skakade över dådet. Misstankarna går förstås främst till kvinnans exmake. Paret träffades på Filippinerna och hon följde honom till den kalla Norden. Så småningom separerade de och efter polisens första förhör med maken står det klart att något inte stämmer.

Hur kan en ensamstående kvinna med städjobb ha råd att bo i Hammarby sjöstad? Vems är tröjan som hänger i hallen hos kvinnan? Och vem är mannen som då och då hämtar hennes barn på förskolan?

Svaret på den sistnämnda frågan är en rejäl överraskning för poliserna. Kan det verkligen stämma? Och jodå, det stämmer. Men mannen ifråga är försvunnen sen några dagar och alla resurser sätts in för att spåra upp honom. Han är med andra ord i högsta grad misstänkt.

Conny Sjöberg och hans underlydande gräver i fallet och kommer längre och längre tillbaka i tiden. Där någonstans, i 1970-talets början, hände något som på märkliga vägar och med märkliga sammanträffanden leder fram till det ruskiga mordet.

Där någonstans ska jag sätta punkt och i stället koncentrera mig på själva berättandet. Carin Gerhardsen har nu skrivit tre böcker i serien och hon börjar bli verkligt slipad som författare. Slipad i ordets bästa bemärkelse. Här vimlar det av intressanta karaktärer och närvaro. Huvudpersonerna känns väldigt äkta och än har Petra Westman ingen aning om vem den andre mannen var som deltog i övergreppet på henne. Jo en aning har hon, det vet alla som läste förra romanen. Men är det rätt? Den tråden löper vidare in i nästa roman.

För en sådan måste det väl bli?

Anders Wennberg