Först trodde jag att Mats Söderlunds nya diktsamling hade med koma att göra. Komage. Lite nouveau sådär. Omslaget var ju solklart något sorts modernt konstverk, kanske en förvirrande komakorridor där medvetandet följer flera linjer samtidigt, ljus och mörker bildar enheter. Men nej – boken heter Komage som i en av fyra ni vet: vommen, nätmagen, bladmagen, löpmagen. Ko-mage. Inte så eteriskt direkt, och plötsligt blir också omslagsbilden något jordnära: en planlösning för ett stall. Så nedmonteras även denna illusion.

Nästan ingen information om författaren finns på bokomslaget. En lista över tidigare publikationer bara. Under den ett citat ur Så talade Zarathustra, och så börjar resan direkt på den motsatta sidan. Inga blanksidor för att hämta andan, förbereda sig. Rätt in bara. Första sidan är lovande. Fin. God. Vacker.

Och sen – hela första delen är uppbruten, orden snubblar snarare än dansar, klipps av och sätts ihop efter ett mönster jag inte ser. Skravsår heter första dikten.

Och den är en vokabulär för resten av boken. Den är inte början i rent linjär mening, kronologin spinner, jag vet inte om den är nyckeln eller låset och kanske är det inte heller meningsfullt att göra en sådan analys av detta verk, men säkert är att de sitter ihop. Begrepp återkommer. Idisslas. Rader återanvänds.

Det tydligaste exemplet är de två dikterna som båda heter Komage – inte ”Komage I” och ”Komage II”, utan helt enkelt Komage – och som är två olika manifestationer av samma verk.

Jag läser först den Komage som ligger närmast början. Den har en stabilare form än Skravsår men hörs ändå på ett nedmonterat språk. Sen kommer Komage, och jag parallelläser dem båda. Sida för sida, rad för rad, ord för ord. Sidorna bryts ned. Orden slås sönder.

Hade han kunnat tror jag att Söderlund hade skurit av toppen på bokstäverna, gjort nya, låtit dem stå halva med hela sin representativa makt utrunnen.

Den senare Komage tycks mig först vara en renskrivning av den förra, lugnar mig, men så slår mig orättvisan i ett sådan antagande.

Lättare är inte bättre. Minsta motståndets lag gäller inte här. Jag godtar inte att det som till synes är ett tillrättaläggande, ett förklarande, förenklande, är det bästa. Som i kons fyra magar: idisslingen gör inte födan bättre. Den är förutsättningen för överlevnad. Och så är även omskrivningen, återskrivningen, genomskrivningen för verket. Den lägger inte tillrätta: den plockar fram och lägger undan, skapar, förintar. Modigt. Modigt är det att låta det ta en så stor plats som här.

Men modet annars då? Jag läser att vi är djur, vi har våra magar och våra mjuka innanmäten men vi sätts i godsvagnar, oförlåtande, av metall. Efteråt. När vi blivit upphunna.

Det är ett som återkommer: att bli upphunnen. Ifattkommen. Oundvikligen, det är en skräck som får oss att springa men det är oundvikligt att vi i slutet hinns upp. Av slutet på mänskligheten kanske, jag vet inte ens om det som jagar är viktigt, bara denna ständiga kamp trots vetskapen att snart, någon gång, till slut…

Och ändå, vi tar emot och vi bär varandra. Älskar. Så slutar också Komage. I ett oberoende lugn. Ett överlämnande.

Ge mig din rädsla

ge mig din ömma blick

ge mig saliven som glänser

i en tunn strimma

mellan dina läppar

Hela din rädsla finns hos mig nu

och fjärilarna lyfter från torget,

bär allt med sig i sina svarta

facettögon.

Lotta Vigur