Rubriken är en varning. Jag vill bara ha det sagt.

Att bli förryckt av poesi har jag varit med om.

Eller känslan av att bara förryckta läser en viss sorts poesi.

Känslan av att i så fall vara en del i ett utvalt, mycket exklusivt sällskap.

De förryckta.

Så var det i ungdomen då jag förläste mig på 40-talspoesi – Vennberg, Lindegren, Liffner, Aspenström, Alfons, Thoursie, den tidige Stig Sjödin med flera.

Jag kunde käka dem till frukost, lunch och middag.

För att inte tala om vilka stuvningar på vilsekomna metaforer det blev till nattliga supéer!

De där åren när man fördjupade sig i det ”utomlogiska symbolspråket” som den förlösande nyckeln till den nya poesin.

Dikter med kronologi, logik och i de allra värsta fallen med rim, hörde hemma i skolantologier, av oss förryckta bara värda förakt.

Ekelöf, särskilt hans ”Strount-diktning” – ”det svåraste som finns är att skriva strount”, det var väl en fras lånad av Almqvist – fanns där i bakgrunden.

Bara att nicka gillande åt.

Konkretismen i början av 60-talet – Bengt-Emil Johnson, Jarl Hammarberg-Åkesson, Åke Hodell.

Helt obegriplig och då desto ljuvare förstås.

Man var en ensam, utvald att förstå det ingen annan gjorde. Särskilt inte de äldre...

Åh, så bitterljuvt!

Den där känslan kommer över mig när jag läser 2004 års Nobelpristagare Elfriede Jelineks dikter från ett par år i slutet på sextiotalet.

I dag i svensk översättning av Sofia Stenström som sannolikt haft ett styvt jobb.

Allt det där överspända, de hårt slagna metaforerna. Knutenheten, ett språk på tvärs mot allt och ingenting, finns här.

Ord liksom skrivna i ett tomt universum.

Finns här människor, eller handlar det bara om fenomen, skuggor, tillstånd?

Mixen av expressionism, konkretism, en dos Eliot och det där ”utomlogiska”.

Etsande, hetsande bilder, sexualitet, våld, barndom, hällda över en oskyldig sagovärld (som alltså inte alls är så oskyldig, mer tvärtom).

Den sagovärlden tycks gro där, som berättelser som söker sig fram.

Som söker sig upp i ljuset.

Men väl där i poesins bittra ljus, närt av en sur sols bittra, sneda strålar blir våldtagen av det överhettade, det äckligt parfymerade.

Nej, Elfriede Jelinek är ingen poet för forna tiders flickskolor. Över huvud taget är hon inte det som författare, dramatiker.

Hennes konsekvens skyr ingenting.

Hon går igenom varje mur som går att gå igenom, ja även de andra. Så i romanen ”Glupsk” som var det första jag läste efter Nobelpriset. Lustigt nog kallad ”en underhållningsroman”.

Och hon kan faktiskt vara riktigt underhållande även här, i sin långt gående poesi.

Hör bara på de här vitsiga raderna som jag hittade i dikten ”Kväll” på sidan 38:

”go

goethe

go”

Det är ju riktigt avspänt, respektlöst. Lite av Ekelöf i ”Strount”. Räcka lång näsa åt Goethe!

Och vad sägs om den här själv-bekännelsen, hämtad ur ”min brors ukulele...” på sidan 60:

”min mor är en

mjuk båge av

slammig krita

jag själv är av svart lack.”

Svart lack – jo så är det nog.

Det är en talande bild som blänker till i konstgjort ljus.

Men hennes stackars mor, ”mjuk båge av slammig krita”. Vad kan en dotter inte hitta på!

Den här bilden gillar jag – dessutom är den helt begriplig:

”jag är lång

som blickar staplade på varandra

någonstans ligger ett av mina leenden

på marken.”

Dikten heter ”förakt” och raderna står på sidan 65.

Det är så där i Elfriede Jelineks poetiska värld.

Sällsamt och alltid oroande.

Som höll verkligheten på att i varje ögonblick rämna.

Kvar bara ett gäng överblivna bilder, utlämnade åt det där tomma universum om vars väg vi ingenting vet.

Och vem ska sen ta hand om alla dessa hemlösa ord?