”Det är författarens uppgift att inte vara rädd för människans grymhet och ondska. De grövsta brotten är gjorda av kött och blod, men det är även glädjen och kärleken. Många fruktar godhetens stora hand och tycks göra sitt yttersta för att slita fingrarna av den”.

Det är med mindre än en sida kvar av Björn Ranelids nya roman citatet kommer. Det framstår nästan som en sammanfattning av ett helt författarskap och inte minst av dagens roman ”Kniven i hjärtat”.

”Det är författarens uppgift att inte vara rädd för människans grymhet och ondska”.

Precis så är det

För det är en grym roman. Våldsam svartsjuka, ond, bråd död. Grymt bra kunde man tillägga. En nästan pånyttfödd Ranelid– fastän sig lik, förstås. Stilsäker, stram, mycket stramare än på länge.

Här finns ett slags ekonomiskt berättande. Ett huvudspår som inte korsas av tidigare, ibland kanske lite väl många utvikningar.

Men här finns det beprövade, effektiva berättargreppet, de med rätta berömda upprepningarna. De ahlinska omtagningarna som jag gärna vill kalla dem. Detta för att vi alla ska vara med; läsarna liksom samlas in, får inte förloras ur sikte, innan historien går vidare.

Kronologin bakvänd – som så ofta hos Ranelid.

Steg för steg snurras historien upp.

Vi vet att något fruktansvärt hänt den familj vi möter. En ny tideräkning har i den inträtt efter katastrofen. Och huvudpersonen, David Olsson, upptäcker vi, han som över trettio gånger stött kniven i hjärtat på sin älskade hustru Anna och hennes älskare Axel, sitter i fängelse, inlåst för dubbelmord, som han erkänt.

Här finns bedrägliga rader av idyll – vi anar ju vad som hänt, i en roman skrivet i ett stort, stort efteråt. Hur nära, lär oss författaren, är inte glädje och sorg, lyckan och tragiken.

David, murare och ingenjör – han bygger broar, som den över Ångermanälven vid Höga kusten och Öresundsbron – älskar sin Anna som sköter gårdens hästar, och sina barn, ännu i uppväxtåren med villkorslös, oändlig kärlek.

Kanske är hans kärlek för stor för denna världen? I nästan trettio år har David och Anna varit gifta när katastrofen inträffar. När han får se brevet från Axel till Anna. Kärleksbrevet. När Anna säger att hon vill skiljas.

Tänk om han inte sett det...

Tänk om den lille sonen hade berättat vad han sett hända mellan mamma och arkitekten Axel...

Hade katastrofen då kunnat vara ogjord?

Frågor som återkommer alltmedan romanen blir ett försvar av en människa som begått det värsta brott man kan begå. Många tycker att David borde dö. Sonen Kaspers systrar tycker det. Fadern förtjänar inte deras kärlek, eller vänskap. De har raderat ut David ur sina liv. Han finns inte. Och David saknar dem men förstår dem.

Hoppet står till Kasper som till sist tar kontakt med fadern i fängelset.

Kasper är en matematisk begåvning (precis som fadern)

Det är Kasper som är romanens hopp. Som är framtiden. Som är den tröst vi alla trängtar efter. Med sina svårt, hårt vunna insikter uppträder Kasper i romanen så att man orkar, vågar läsa vidare, om än nästan hela tiden med gråten i ögonen.

I fiktionen ingår att ”Kniven i hjärtat” bygger på sanna händelser. Att denne Kasper vänt sig till författaren med en bön att han måste berätta den här historien om fadern och modern.

För att den inte ska glömmas.

Utan denna berättelse kommer de här personerna inte att finnas längre. Historien suddar ut dem

Om det är sanning eller inte spelar nu ingen roll.

För aldrig har Björn Ranelid skrivit så storartat och trots allt hoppfullt om det mest grymma vi människor är i stånd att göra.

Björn Widegren