Jag ska bara fixa en grej i köket är en roman som tar avstamp i ett problem. Det hade kunnat vara rasism, ätstörningar eller spelmissbruk, men är i det här fallet alkoholism. Huvudpersonen är den ensamstående och alkoholiserade föräldern Ingrid som precis fått ett nytt jobb och, som man brukar säga, försöker balansera arbete och familj så att alla ska bli nöjda.

Moa Herngren skriver lättsamt utan att det blir glättigt, och handlingen engagerar, även om det ibland blir lite förutsägbart. Allra mest gillar jag skildringen av relationen mellan Ingrid och hennes missunnsamma arbetskamrater.

Jag har dock svårt att bortse från den ganska klichéartade bilden av en medelålders kvinna med smak för lådvin. Kanske beror det på att det är en slags av människa som det är lätt att driva med. Ni vet, den där överpresterande typen som gillar vardagslyx och kallar sina medelålders väninnor för tjejer. Samtidigt är valet av huvudperson relevant då hon har en relation till alkohol som blir allt vanligare, men däri ligger också bokens största problem. Det blir alldeles för politiskt korrekt, och när budskapet får gå före de litterära ambitionerna, då blir det sällan riktigt, riktigt bra.

Tina Hemmingsson