”Vanan förslappar vaksamhet och försiktighet, rutin tar udden av all fasa”, skriver Roberto Bolano och sammanfattar en essens i ”Om natten i Chile” som är medelklassens eviga dilemma av av nödvändighet svikna ideal, ideal som älskas – jämlikhet, solidaritet när det menas olikhet, verklig olikhet, i det närmaste apartheid och soliditet, den egna solvensen gentemot inte bara sitt bankkonto utan också levnadssätt, borgerskapet skapande sig själv i solvens med det reala vilket kräver tillika skapar förmågan att undvika att se, att göra sig blind för den Andras lidande.

Det som sker i källaren under festernas upplysta salar ser inte de deltagande, har aldrig sett och Roberto Bolano skildrar mästerligt varje steg samhället avviker från det mänskliga, anständiga. Som ett under av stilistisk precision flyter ögonblicken i ”Om natten i Chile” undan över sidorna i ett hissnande fallande över fiktionens upplösta tröskel.

Jünger som först var nazist men ändrade sig och blev kämpande antinazist, vilken väg tar texten ur mötet med honom till Schelling som ansåg att konsten var vägen ur bedrövelsen för att återknyta den förlorade kontakten med Gud.

Robert Bolanos lärda text snurrar sig varv efter varv i en ändlös spiral av allusioner kring vilka ”Om natten i Chile” byggts, och där romanen slukar de andra texterna utan att omvandla dem men utnyttjar dem i ett överjags syfte. Brutalt samhällskritisk, kritisk till hur civilisationer med berått mod är beredda att lägga sig i aska. Tigandet blir en aktiv handling utförd av intellektuella som utan att ens reflektera över sin egen roll hjälper makten att sitta kvar, att utöva sin makt. Att hjälpa förtrycket är deras livsluft, deras existens. ”Det chilenska tonfallet, - - som innefattar all medelmåttighet och all oändlig hopplöshet hos mina landsmän. - - utrymmet där vi upphör att vara till men det enda utrymme där vi kan bli de vi verkligen är”. Visst läses de gamla grekerna och Dostojevskij, visst läses och spelas Brecht och inte något av det når läsarnas hjärta eller hjärna och t o m läsandet av Euripides eller Strindberg blir meningslöst.

Förlaget Tranan med inriktning på litteraturen i hela världen, förlaget som översätter från koreanska och vietnamesiska och persiska, och som i sin utgivning tydligt pekar mot framtida nobelpristagare när utrymme utanför europeiska språkområden ges, introducerade i Sverige chilenska stjärnan Roberto Bolano redan innan han blev stjärna i spanskspråkiga länder.

Efter att Bolanos ”De vilda detektiverna” som kom på Tranan 2007, blivit bästsäljare i USA väntar Tranan att skära åt sig någon vinst på det det kostat att översätta och lansera Bolano – som det är, förlagen väntar på bästsäljande författare att dra resten av lasset på. Men Bonniers gick in i affären och köpte rättigheterna till alla framtida utgåvor av Bolano utan att ens meddela Bolanos svenska förlag Tranan vilka avsikterna var. Sedelbuntar och klingande mynt kan passera anständighetsgränser utan att ens dra andan.

Lena Thomsson