Kvinnor med makt synas hårdare än män. När de faller, är fallet mycket tyngre än när en man petas. Dessutom får kvinnor löpa gatlopp för att de inte i en styrelse stoppat galna pensionsutbetalningar, medan den ansvarige mannen får en notis när han får lämna sitt uppdrag.

Kvinnor måste kunna fotnoten utantill på sidan 346 medan det räcker om män läst sammanfattningen. Kvinnor med makt hjälper inte andra kvinnor i karriären, män ryggdunkas och bjuder in varandra i bolagsstyrelser och tar hand om de sina.

Är det synd om kvinnorna? Nej, det tror jag inte Ebba Lindsö vill ha sagt med sin bok om livet, makten och konsten att vara sig själv. Hon tycker nog inte ens synd om sig själv, trots att hon under stort buller och bång fick sparken som Svenskt Näringslivs vd. Nej, hon vill nog bara ge sin syn på saken och kanske reflektera kring manligt och kvinnligt i maktsfären. Och hur man hinner vara människa när drevet går och påpassligheten från hög som låg är hundraprocentig: skulle hon ha behandlats, synats, ignorerats och jagats så om hon varit man?

Ebba Lindsö är vad man skulle kunna kalla en duktig flicka, om man nu kan säga det om en kvinna som har passerat 50 och har stora barn, som hon ärligt erkänner att hon försummat i sin iver att göra allt rätt på jobbet.

Duktig i den bemärkelsen att hon tydligen aldrig försökt fuska, aldrig förstått maktspelet, aldrig värnat de hon hade på sin sida, utan bara försökt blidka och få med sig de på förhand givna fienderna. Duktig flicka som tänker att om vi gör allt rätt, ägnar oss åt att försöka föra en vettig etikdebatt i näringslivet, om vi får företagarna att fatta att energipolitik är lika med klimatpolitik, då måste ju alla hoppa på tåget och ropa halleluja – det är vi som får Sverige på fötter!

Så varför fick hon sparken från Svenskt Näringsliv? För mig är det än mer obegripligt efter att ha läst boken. Hennes framtoning och hjärtefrågor går ju egentligen hand i hand med de nya moderaterna. Att värna de små företagen som ger arbete åt folket och inte bara fokusera på exportindustrin och skattesänkarpolitik. Att Svenskt näringsliv inte bara skulle förknippas med gammelhögern och knarriga, bakåtsträvande direktörer, utan hjälpa de små och medelstora företagen som inte har några bonusutdelningsproblem utan har fullt upp att försöka behålla personalen och få en hygglig vinst på sin verksamhet?

Hon borde ha varit som klippt och skuren för att lotsa denna koloss som tidigare hette SAF. Helt rätt nämligen; kvinna, snygg, intelligent, framgångsrik företagsledare som bland annat fått TT på fötter efter många förlustår och oro i organisationen. Innan dess lyckades hon vända det uppblåsta företaget Transferator till en arbetsplats att vara stolt över – allt från sjöfart till media, ingen bransch har varit henne främmande. Och innan dess jobbade hon extra inom hemtjänsten under gymnasiestudierna, visste hur det kändes att inte ha busspengar, för att senare bli en mönsterstudent på Handelshögskolan. Hon påbörjade till och med teologistudier mellan jobben och det kan ju faktiskt ge en vink om att det är ingen vanlig företagsledare vi snackar om. Och genom hela ”Livet, makten…” för hon en diskussion med sig själv och läsaren om moraliska spörsmål, om barnen, trivseln på arbetsplatsen, om bonusar, om klimatfrågan.

Jag funderar mycket när jag läser om det verkligen är så att vi inom media får moralpanik så fort en kvinna med makt gör något fel. Och vad det i så fall beror på.

Drevet efter Wanja Lundby-Wedin följer Ebba Lindsö (som själv satt i AMF-styrelsen) och visste att Wanja inte hade någon kännedom om det hysteriska pensionsavtalet med vd:n. Hon undrar genom hela boken när media ska röka ut Göran Tunhammar, som tecknat avtalet i en speciell arvodeskommitté, som styrelsen inte hade någon insyn i. Det händer aldrig på riktigt.

Hon konstaterar också lakoniskt att Mona inte kommer till Wanjas undsättning. Och som journalist undrar jag nog hur man kan sitta i en styrelse, med ett väl tilltaget arvode och skydda sig med att säga att man inte visste. Det duger inte. Sedan försvarar jag inte drevet, det spårar alltid ur, vare sig det är en man eller kvinna som jagas.

Själv får Ebba Lindsö kritik av Kristina Axén Olin – kallas för enfaldig och naiv. Ja, sedan faller väl Axén Olin på eget grepp, för när hon går in i väggen och lämnar alla uppdrag så står väl inte de kvinnliga politikerkollegorna på rad och vill hjälpa?

Ebba Lindsö ojar sig inte över att hon inte har marktjänst eller måste jobba dubbelt. Hon gömmer sig ibland i huset på Fårö, i villan på Lidingö eller helt enkelt på Egyptens soliga strand där hon har en lägenhet. Och varför skulle hon inte ha det om hon har råd, tänker jag och funderar på om jag skulle få så syrliga kommentarer från kvinnliga kollegor om det var Svanberg, Gyllenhammar, Treschow eller Gyll vi pratade om och deras egendomar. Apropå en extremt fånig väskdebatt som rasade för en tid sedan.

Ebba Lindsö beskriver sig själv som ganska hård företagsledare i det avseendet att hon inte accepterar förluster utan försöker verkligen få organisationer att gå ihop och med vinst. Det kan ju ändå ingen klandra henne för. Hon förstår sig inte heller på small-talk och är ingen älskare av mingelpartyn, utan åker hellre hem till familjen. Påminner om en partiledare som sa att hon hellre äter falukorv med barnen än oxfilé med LO. Det kanske är kvinnligt? Det kanske inte är så uppskattat i de företrädesvis kostymklädda församlingarna som dessa kvinnor med makt rör sig i?

Men nog känns det tryggare med kvinnliga ledare som beter sig som kvinnor höll jag på att skriva fast jag menar nog människor, i stället för bankchefer som blinkar oförstående i bonusdebatten och säger att de budar hem bröstmjölken med taxi från jobbet?

Det här är inte bara en bok om kvinnlig och manlig makt. Det är också en intressant skildring av ett stycke nutidshistoria, naturligtvis sett med Ebba Lindsös ögon.

Och på något sätt avslutar hon boken, väldigt kvinnligt:

”Och jag säger inte att det är sanningen. Det är min sanning.”

Lilian Sjölund-Holm