Åh, vad man längtade dit! Det var i början på sextiotalet och Härnösand kändes hopplöst långt borta. Helt ute. Nybrokällaren, ”Källarn” fanns ju med Kajutan, men ingen parnass. I Gävle gick man väl ner på Skeppet kan jag tänka mig. Lite fler journalister än i Öbacka, men ingen parnass här heller.

Nej, det var till Operabaren man längtade. Det stod så mycket i tidningarna om baren. Till och med i romanerna. En riktig bohemkrog. Ett jugendsmycke, en kulturhistorisk klenod. Där satt alla författarna och trubadurerna och alla skådespelarna, Slas och Pär Rådström, Lars Forssell, Beppe Wolgers, Hasse Alfredson. Olle Adolphson, Sven-Bertil Taube, ja självaste Evert Taube. Tommy Berggren, Peter Harryson. Alla av betydenhet var där, som det föreföll.

En gång hade den varit modern, supermodern. Ungefär som att i dag sitta i stålrör och tunt svart läder på den mest minimalistiska av alla med vitt och svart kakel klädda barer.

Det var 1905 när baren invigdes som Stockholms första ”American bar”. Då satt också ­”alla” här. Utom Hjalmar Söderberg som föredrog Rydbergs lite snett emot vid Gustav Adolfs torg och Jakobs kyrka i centrala Stockholm. Snart skulle han försvinna till Danmark, för att knappt mer återvända.

Att det skrivs så mycket om Opera­baren då i början och resten av sextitalet blir till fullo klart när jag läser Gösta Arvidssons fascinerande historik ”Vi ses på Operabaren!”

Tore Wretman – han hade själv jobbat där bland borden – hade i mitten på femtiotalet övertagit detta klassiska näringsställe och eleganta guldkrog. Men den var svårt nersliten, liksom hela operahuset och måste renoveras. Tore Wretman kallade in all antikvarisk och arkitektonisk expertis som stod att uppbringa. Den tog sig an renoveringen efter ingående studier och ritningar. De tog tid. Tidsplanen höll ingalunda utan fick hela tiden revideras.

I hela fem år höll man på. Pressen skrev gång på gång att nu... nu var det dags. Det var det inte. Först hösten 1961 kunde återinvigningen ske. Då hade man skapat en komplett krog med matsal, grill, festvåning, bar och allt vad det var. Rustad efter kulturens strängaste krav. I sanning ingen billig historia. Arvidsson utreder allt i detalj och ger en ingående historik ända från Gustav III:s dagar. Han dröjer länge innan han kommer till pudelns kärna men sånt får man acceptera av den hängivne.

Operabaren är ju infattningens själva pärla. En in i varje detalj genomförd kopia av den där ”American Bar” från 1905. Mattan har väl tillkommit lite senare. Men bord och soffor, de sköna nersuttna fåtöljerna, bardisken, klockan, fönstren genom vilket ljuset sipprar sparsamt – allt det finns kvar. Liksom atmosfären. Formerna så där svängda – jugendstilens kännemärke. Nu så klassiskt, då så modernt.

Det var hit jag begav mig så fort jag kommit ner till Uppsala vid pass sextiotalets mitt. Jag hade hört att Slas brukade sitta i det där bordet som är skymt av dörren som brukar stå öppen när man just kommit upp för trappan från foajén. Där kunde han sitta i fred och se vilka som kom eller passerade.

I boken skriver Arvidsson att Slas stambord var i en fåtölj vid fönstret närmast Jakobs kyrka. Och det är möjligt, jag tvivlar inte på det, Men det första jag gör när jag första gången kommer in är att titta bakom dörren och nog sitter Slas där.

Anekdoterna om vad som hänt på Operabaren är många och för den utomstående förmod­ligen lika sega som lumpar­minnen. Arvidsson serverar dem i mängd, väl berättade. Själv har jag upplevt ett par ­häftiga backanaler här med konstnären Mårten Andersson från Freluga och Stockholm. Men Mårten lär mest gå på KB nu.

Kyparna är legendariska. Om dem står det mycket i boken och det vet jag av egen erfarenhet. Bland annat för deras skull har jag fortsatt att gå här när ­tiderna förändrats och andra slutat. Alla är artiga, före­kommande, trevliga, hyvens människor i sina vita servitörjackor med guldknappar och revärer. Aldrig nedlåtande och varje kund behandlas lika. I det sätter man en ära.

Dan Franck har varit med i över tjugo år och är en av dem som intervjuats för boken. På release­partyt för boken – naturligtvis på Operabaren – härförleden slår jag mig ner i Slas hörna och får en pratstund med Dan. Han nämner just detta: Kunderna ska behandlas lika och jag kan berätta hur rätt han har. En gång när jag satt här ensam vid ett bord kom Benny Andersson in och sökte en plats. Synbarligen ville han ha mitt bord, men det fick han inte. Här kompromissar man inte.

Och så berättar Dan om när Bengt Lindström en gång kom in på baren i lite fläckiga kläder (sånt går också för sig). Han beställde in kaffe och en sup ­innan han beställde mat. Efter maten bjöd Bengt – han var generositeten inkarnerad – alla i baren på en whisky innan han tog sitt flygplan hem till Paris.

Se, det var en riktig dag på Baren!