Susanna Alakoski slog med ”Svinalängorna” 2006 igenom med dunder och brak. Kritikerhyllningar och Augustpris – det senare inte så vanligt för en debutant. Romanen är också en av de mest sålda svenska böckerna under senare år.

Och visst var den bra men så hänförd som många av mina kolleger blev jag inte. Faktiskt berörde mig teaterföreställningen, gjord efter boken mer när den på senhösten i fjol gick på Gävle teater.

Kring Susanna Alakoskis nya roman som kom för ett par veckor sen har det redan uppstått debatt. Debatt av det kulturellt interna slaget med lite märkliga frågeställningar. Dock intressant som en fingervisning om hur det står till i kulturlivet, med kritiken och läsningen.

Debatten förs den här gången mest i Aftonbladet där recensenten tyckte, om jag fattat saken rätt att ”HÅPaS du trifs bra i fengelset” var för – lättläst! På detta reagerade den allestädes närvarande Göran Greider i inlägget ”Det sociala larvet” (kul rubrik), naturligtvis delvis med rätta: En lättläst roman behöver ju inte vara menlös, mjäkig och på förhand utvisslad.

Jag kan dessutom trösta den som räds det lättlästa att Susanna Alakoskis nya ingalunda hör till det direkt lättlästa. Jag skulle mer vilja kalla den för uppfordrande. Hon borrar som vanligt djupt i sitt stoff, låter stickspåren komma och gå, ger bakgrunder med imponerande kunskaper inte minst i finsk nutidshistoria.

Visst, hon lever sig in i sina personer, syskonen Anni och Sami, syster och bror och deras olika odds. Men hon ger också läsaren en chans att hänga med och se på dem utifrån. Hon styr inte med järnhand. Hon berättar så att vi ser eländet, bitterheten, sorgen.

Indignationen finns strax under ytan. Men Susanna Alakoski behärskar den, blir inte slav under den. Att hon är vitglödgat förbannad tar man inte miste på men hon aktar sig för att trosvisst och direkt ropa ut förbannelsen. Den kommer inifrån berättelsen i en stil och ett berättargrepp som bär.

Därför tycker jag inte heller att det finns fog att, som man på något håll gjort, tala om romanen som ett slags arbetarlitteratur där de bättre bemedlade bland läsarna satt och gottade sig i social misär.

Nog finns den sociala misären här. Den återberättas, bränner på sidorna. Men inte fan gottar man sig! Man blir förtvivlad mer än indignerad kanske. Men även det är en startmotor för den förändring författaren förstås vill se, även om hon förtvivlar om den.

Susanna Alakoski är dessutom långt mer sofistikerad än att hon skulle skriva tendensromaner. Det är klart att hennes nya roman, precis som den förra har en ”tendens”. Men en tendensroman är något att annat. Då har ärendet, indignationen, tagit över både gestaltning och berättande. Då mals berättelsen ner under tendensens tyngd.

Åter till debatten. Manus Ringgren skrev i går i Aftonbladet en kul, lite raljerande (samtidigt nästan desperat och som jag ser det djupt sann) artikel om en del myter kring arbetarlitteraturen. Hur den inte får vara för ”svår”. Hur författarna måste trampa kungsvägen, realismens väg.

Hur Ivar Lo alltid framhävs som föredöme och hur författarna tillhålls att aldrig ha några andra gudar jämte honom. Hur Vilhelm Moberg definierats ut. Han blev ju – hemska öde! – liberal. Och så Harry Martinson och Eyvind Johnson som var modernister. Dagerman som bara med ett eller ett par verk motsvarade idealet. Lars Ahlin var det kanske värst med av alla dem som kom fram under trettiotalet, arbetarförfattarnas stora decennium. Skrev på tok för svårt, tidigt på väg från realismen. Hopplöst fall. Modernist som hörde till de dömda.

Susanna Alakoski kan kanske ses som mer efter idealet. Men hon skriver, tycker jag, ”goda” böcker, inte de ”rätta”. Och att skriva de goda och inte de rätta böckerna är enligt Ringgren författarnas uppdrag.

Instämmer helt. Bara de dåliga författarna skriver de rätta böckerna.