”Löparen” av debuterande Pontus Wikner tycker jag dock har vissa kvalitéer. Han kan skriva och han kan hålla sig kort. Jag gillar att läsa romaner där författaren kan säga sitt utan att breda ut sig över 500-600 sidor. Ja, visst finns det författare som behärskar det stora formatet men exemplen på motsatsen är många.

Det är också roligt att läsa en roman som åtminstone delvis utspelas i trakter som jag hyfsat väl känner igen, i det här fallet händer det massor i skogarna kring Gårdskär. Jodå, Pontus Wikner har jobbat som polis i våra trakter, närmare bestämt i Sandviken.

Nu till det som jag tycker är problematiskt: Jag tycker det känns som om Wikner försöker tränga in i stort sett allt han varit med om som polis på ett alltför begränsat utrymme.

Det blir tvära kast mellan det spektakulära rånet mot en värdedepå och huvudpersonen Gibsons minnen av natten då Olof Palme mördades.

Kronologin är också lite haltande. För inledningskapitlet utspelas så vitt jag förstår i nutid och att det då står ”Flera veckor tidigare” i inledningen av det andra kapitlet och man då plötsligt är tillbaka i 1986.

Jag tycker inte att det håller ihop ordentligt.

Men om jag bortser från det så läser jag en spännande historia om rån och dramatik i uppländska skogar som inte alls är oävet berättat. Bitvis är det riktigt, riktigt bra skrivet.

Men jag tycker att det är fullständigt osannolikt att värnpliktiga med skarpladdade automatvapen sätts in i spaning efter rånare.

Det tror jag varken försvaret eller polisen ens skulle reflektera över.