Man kunde se honom i TV, ilsket puffande på sin cigarrett, trädd på munstycket, rösten spänd och nasal, polemiken kokhet. Det sas om honom att han under sin tid som chefredaktör för Dagens Nyheter – efter kriget, 50-talet igenom, DN:s storhetstid – skrev till hundra procent, även om han bara var övertygad till 51. Kanske var det han själv som myntade uttrycket.

Han talade också om sina tillkortakommanden, om sin ångest, sina svårigheter. Äldre prudentlig herre i fluga med ett skälvande, svärtat inre. Han gick genom tv-rutan, blev till och med det man kallar folkkär. Tittaren kunde känna igen sina egna innersta tankar, dem man själv aldrig bar fram.

Herbert Tingsten var dominant, självupptagen med ett briljant intellekt som kunde krossa motståndare. Han ville vinna debatter mer än saken. För eftervärlden, sena tiders barn, har han mest blivit känd som den som i DN propagerade för en svensk atombomb och svenskt medlemskap i Nato, som stenhårt höll på Amerika och Israel och inte tålde en motsägelse. En liberal hök.

Själv tror jag att orsaken till det dör med atombomben var att han var rädd. Inte för att mänskligheten skulle förgås utan rent fysiskt. Att just han själv skulle gå under. Han led av ångest och var rädd för att dö.

Han bröt med Bonniers (eller snarare tvärtom, Bonniers bröt med honom) och han slutade i förtid på DN. Sen skrev han sina memoarer. Det var ett lyckokast. De fyra band starka ”Mitt liv” står sig ännu som det kanske bästa memoarverket på svenska.

Mig påverkade denna praktfulla självbiografi definitivt, blev kanske livsavgörande eller i alla fall avgörande för mitt yrkesval: Skriva i tidningen, ha åsikter, lufta dem under buller och bång, skriva till hundra procent (fast man bara var övertygad till drygt 50)... se det måste vara livet!

Det är snart 50 år sedan, i de sena tonåren jag först läste dem. De var en uppenbarelse. Han skrev så ärligt, så uppriktigt. Hade läst så många författare. Ingen torr vetenskapsman här inte. Ingen trist ideolog utan en gammal man med ångestsvett som skrev om alla helvetets kval. Som efter en lyckad artikel gick på krogen – W6, Tennstopet, Operabaren – och söp i goda vänners lag, en Jolo, en Birger Lundquist, i början också Olof Lagercrantz, alla kamrater på DN.

Så var inte de vuxna jag kände. Lärare och den sortens folk gick mest, som det föreföll mig, genom livet som moraliska föredömen. Medan Herbert Tingsten i memoarerna framstod som en människa som jag själv. Orolig, osäker, snar till leda och nihilism, den där som ville välta allt över ända.

Det som tog mig mest – den blev som en bibeltext – var det sista kapitlet i första och sista delen av ”Mitt liv”. Det hette ”Det spel är ett ovärdigt spel” (i sista delen utan citattecknen) och handlade om de förställningar, det ”apspel” kanske som vi kallar livet. Bristen på äkthet, ”autencitet” som termen nuförtiden lyder.

Allt som stod där gick in som vax i den yngling som var jag, som var så lättledd och oerfaren, och hade så lätt att ta till attityder, de man tar till innan erfarenheten med sina kompromisser får dem att blekna.

Det var i de här kapitlen om det ovärdiga spelet Tingsten luftade sin nihilism, sin leda. Hur han kände att hans spelade ett spel som inte var värdigt. Att han inom sig var en annan än den ha spelade utåt. Konflikten mellan den ljuse Hans Hansen och den mörke Tonio Kröger i Thomas Manns långa novell ”Tonio Kröger”. En konflikt jag inom mig kände också var min.

Sen dess har Tingsten blivit en följeslagare. Han gav ut flera tankeböcker och fick den folkkäres status i televisionen. Nu har dotterdottern skrivit en bok om sin morfar. Den försöker ringa in fenomenet Herbert Tingsten, men lyckas inte, tycker jag. Den försöker hitta svaren till varför Jill Tingsten Klackenbergs mor Kaj blev den hon blev; fick ett svårt, kanske till och med misslyckat liv,

Att Tingsten inte var närvarande i sin dotters liv är en av förklaringarna, kanske de mest tydliga. Och så var det säkert. Tiderna var annorlunda. Men han har fortsatt att kasta en skugga över släktens liv. Därav ”I skuggan av Tingsten”.

Jag försöker läsa den så rättvist som möjligt men inser snart att det kan jag inte. Kanske borde jag inte alls ha läst, i alla fall inte skrivit om den så här. Det är till och med mycket möjligt.

Tingsten har kastat en skugga också över mitt liv. Inte så dramatiskt som i den här boken. Men den Tingsten man möter i memoarerna är mer värd att möta än den i dagens bok.

Så läs dem!

Björn Widegren