Naturvårdsverket påstods ligga bakom och artiklar, detaljerade studier och böcker i ämnet har blivit många genom åren; alltsammans utan bevisvärde. Sverige och Skandinavien vill inte ha vargen.

Hur många vargar som tjuvskjuts vet ingen, oförklarligt många vargar med sändare försvinner oförklarligt. En genomgång av olagligt skjutna eller på annat sätt dödade vargar visar att det är svårt att få tjuvjägarna dömda. Det räcker med att hävda att man inte känt till lagen för att frias. Detta styrker ingen, varken dem som vill öka rovdjursstammen eller för att få bukt med rovdjurshatet, risken finns i stället att ”tjuvjägarna som skjuter, gräver och tiger i stället blir ett slags - - - vildmarkens hjältar”.

Spanien har vargar, Ryssland, Kanada, USA men i Skandinavien har vargen ingen plats och regeringen beslutar att 210 vargar räcker. Lagskyddet luckras upp, förvaltningen flyttas till regionerna, licenser delas ut, skyddsjakt införs och rege­ringen ger efter för rovdjurshatarna och inför jakt 2010.

Tommy Hammarström skriver att det är fel väg; med en livaktig vargstam på cirka 500 djur kunde vargarna jagas som vi jagar andra djur, vilket skulle skydda vargarna eftersom jägarna värnar sina villebråd.

”Vargen kommer!” är en bra bok om vargarna, vargindivider, vargen som art, vargjägarna, vargpolitiken, varghatet.

Lena Thomsson