Hon lever ensam. Hon är ensam. Hon trivs med att vara isolerad från omvärlden. Hon passar inte in, vet inte vad hon ska säga, så omvärlden betyder bara fler frågor, fler tomma och ångesttysta minuter då hon ­inte kan finna de svar de förväntar sig av henne, författaren.

Hon är skygg, ja, nästan rädd för andra människor. Hon vill inte tvingas in i tillfälliga konversationer eller konstlade möten. Samtalen är som ett skräckens gungfly och orden vill inte infinna sig. Helst av allt vill hon gömma sig bakom sin skrivmaskin. Då är inte orden hotfulla. Då stakar de sig inte i huvudet, fastnar inte i halsen. Då är orden hennes vänner, även om romanen hon just arbetar på inte vill befolka sig riktigt som hon vill.

När Grace Cleave oväntat får frågan om hon vill komma på besök över veckoslutet av en vän, har hon svårt att tillräckligt fort hitta det svar hon egentligen vill ge. Så hon tackar ja. Hon ska åka till Nordeng­land, till Relham. Ja, ända ut till Winchley, en och en halv mil utanför själva staden Relham. Där bor Philip och Anne Thirkettle och deras två barn.

Janet Frame skildrar i romanen ”Mot ännu en sommar” – alldeles lysande översatt av Rebecca Alsberg – en människa som lever på gränsen till upplösning. Hennes jag – identitetens själva kärna – är hotat. Det är nödvändigt att hon värjer sig mot andra människor för att själv inte utplånas eller förminskas alltmer. Janet Frame skildrar detta instabila och bräckliga tillstånd med suverän skicklighet genom att dels gestalta Grace Cleaves agerande, dels genom att återge den inre monolog som böljar hit och dit, de tankar som hon använder som skydd och de föreställningar hon flyr in. På ett tidigt stadium kommer Grace underfund med att hon nog är en sorts fågel, antagligen en flyttfågel.

Janet Frame skrev romanen ”Mot ännu en sommar” redan 1963 – under den sista tiden i London och strax efter att hon återvänt till Nya Zeeland då hon vistats sju år utomlands – men ville inte att den skulle publiceras förrän efter hennes död. Historien om hennes felaktiga diagnos som schizofren är välkänd. Den skedde 1947 och hon kom efter det att tillbringa över sju år på olika mentalsjukhus. Hon utsattes för hundratals elchocksbehandlingar, och det var dessutom mycket nära att hon blev lobotomerad.

Det som stoppade det planerade ingreppet var att en av läkarna såg i en dagstidning att hon just fått ett litterärt pris och beslutade då att ställa in operationen.

I England träffade Janet Frame en psykiatriker, Alan Miller, då hon själv sökt hjälp på Maudsley mentalsjukhus mot sin depression. Allan Miller konstaterade att Janet Frame aldrig lidit av schizofreni och började i stället behandla hennes depression och ångesttillstånd med framgång.

Bland Janet Frames efterlämnade papper – hon avled 2004, 80 år gammal – låg romanen ”Mot ännu en sommar ” i två kopior. Tidigare hade Frame framhållit ”att den var för personlig att ges ut så länge hon levde”. Därmed är det uppenbart att romanen återger en del av hennes egna erfarenheter.

När författaren Grace Cleave till slut anländer till Winchley och ska försöka anpassa sig till den engelska förortens variant av familjeliv driver hennes tankar mellan då och nu. Hennes barndom och uppväxtår lägger sig mellan vad hon upplever under detta veckoslut och den egna barndomen. Samtidigt blir hon genom sitt starka främlingskap – inte hos familjen utan hos själva mänskligheten – något av en utanförstående observatör. Hon ser allt. Hon tolkar, vrider och vänder på de mest självklara företeelser.

Men barndomens oro, rädslan för faderns vredesutbrott, den ständiga kampen mellan föräldrarna, tränger fram och väcker liv i hennes skräck. Där finns, liksom i förbigående, en nyckelmening som tydligt blottlägger många författarskaps innersta drivkraft. Modern ägnar sig ständigt åt att förändra verklighetens innehåll genom att inte kalla saker vid deras rätta namn– ”reste bort” i stället för död, ”semester” när någon hamnat i fängelse. Janet Frame skriver: ”Grace lärde sig så tidigt att ord var bedrägliga att hon betraktade vartenda yttrande med misstänksamhet.”

Och författarens uppgift framför andra är att återge orden deras rätt värde, deras sanna betydelser.

Vad som främst gör ”Mot ännu en sommar” till en ovanligt fascinerande och gripande roman är Janet Frames stilrena sätt att lyckas skildra främlingskapet – denna känsla av att inte tillhöra resten av världen, denna överväldigande oförmåga att passa in, vara en del av något annat än sin egen föreställning – utan att en enda gång hänfalla till dramatiska ytterligheter eller tomma gester. Här finns inga stora åthävor, inga konstlade grepp som ska skapa kontrast mellan normaliteten och utanförskapet.

Med mild precision och en överrumplande lugn och saklig ton skildras en annan, en avvikande och fullt möjlig bild av det vi, lätt inskränkt, tror är verkligheten. Det är stort!

Crister Enander