Mitt favoritförlag har givit ut en bok som jag nu räknar till en av mina favoritböcker. Vuxenserien Maus, av Art Spiegelman, har tidigare givits ut på svenska i två delar, den första i slutet av åttiotalet och den andra i början av nittiotalet, men nu har Brombergs producerat en samlingsutgåva.

Maus handlar om författarens pappa som överlevde Förintelsen för att senare bosätta sig i USA. Han berättar sin historia för sonen som gör en serie baserad på den. Judarna är tecknade möss och nazisterna är katter. Alla nationaliteter representeras för övrigt av ett djur (svenskar av renar, till exempel), och den här fullt medvetna ”rasindelningen”, som är ett ganska klassikt grepp i tecknade serier och filmer, får i sammanhanget en helt annan dimension. Speigelman tecknar med en sådan känsla och finstämdhet att, säg, avrättandet av Bambis mamma, i jämförelse framstår som den mest generande uppvisning i vulgaritet.Varför trycka på alla knappar på en gång när man kan portionera ut ångesten i flera timmar, ungefär.

Det är som sagt en berättelse om Förintelsen. En förintelseberättelse, om man så vill. Och få andra berättelser är ju samtidigt lika viktiga som svåra att berätta. Svåra, inte bara för att det är ett minst sagt tungt ämne, utan för att det bisarra inte sällan överträffar det hemska och till slut blir det nästan svårt att förhålla sig till informationen. Sex miljoner judar dog. Vad ska jag göra med den siffran? Hur ska jag förhålla mig till den för att förstå?

Spiegelman redogör för en persons, sin fars, lidande, och han gör det på ett sådant sätt att det känns som om man förstår lite mer. I gymnasiet hade jag turen att gå i en skola som fick besök av en man som överlevt Auschwitz.

Samma känsla som jag fick när jag lyssnade på honom får jag när jag läser Maus. Båda källorna påminner också om i vilken utsträckning överlevargenerationens upplevelser påverkat yngre generationer. Hela Spiegelmans uppväxt, hela hans person, är fundamentalt påverkad av faderns upplevelser. Han är den han är på grund av brott begångna mot någon annan, i ett annat land, innan han föddes.

Nu när jag skriver den här recensionen så är mitt största problem hur jag ska få alla som läser det här att springa och köpa boken.

”Ni måste läsa den!” känns futtigt i sammanhanget, jag kan ju rimligen inte uppmana er med samma ord jag skulle använda efter att ha läst en extra bra Sidney Sheldon (Spelets härskare. Ni måste läsa den!). Men att recensera böcker är konsumentupplysning, så anse er härmed upplysta om att Maus är det mest gripande i genren sedan Anne Franks dagbok.

Tina Hemmingsson