Jag är ganska säker på att Emma Ångström vill något specifikt med sin debutroman, Och allt är förvridet, men jag förstår verkligen inte vad.

Det låter så klart drastiskt att ifrågasätta själva syftet, men trots dessa oklarheter så är det faktiskt en bra bok. Det är kompetent, välskrivet och inte minst spännande med ett par ganska oväntade vändningar.

Inledningsvis tycker man synd om, och har lätt att identifiera sig med, huvudpersonen Erik. Hans hjärta är krossat och man har överseende med hans aningen suspekta beteende. Men ganska snart uppdagas incidenter som till en början får mig att misstänka att författaren har en ganska konstig syn på förhållanden och sexualitet, men som jag sedan förstår syftar till att beskriva karaktärsdrag hos Erik. Och det här skulle kunna vara Emma Ångströms syfte; att få oss att sympatisera med Erik, för att sedan förskjuta vår moral tills vi slutligen har överseende med de mest bisarra handlingar och får skämmas lite. Men det är otydligt. Jag föreställer mig att hon har alla karaktärer glasklara i huvudet. Deras personligheter, motiv och relation till varandra. Men det gäller att få det ur sig också. Och det är alltså här det brister.

Ett annat tänkbart motiv är att Ångström vill visa hur lätt hänt det är att en helt vanlig kille går bananas och förföljer sin före detta flickvän och ofredar folk på Finlandsfärjan. För det skulle ju kunna hända den bästa, ungefär.

Det här är så klart det största problemet med Och allt är förvridet. Man ska inte behöva undra om man läser en sexistisk skitroman eller ett insiktsfullt inlägg i våldtäktsdebatten.

Eller ska man det?

Är det kanske det som är syftet? Att visa på hur uppluckrade våra kollektiva gränser är och hur fundamentalt olika man kan värdera en människas handlingar. Det som är sex för någon är ett övergrepp för någon annan. Det är ju inte ett strukturellt problem med våldtäktsmän ute i buskarna, däremot är det ett strukturellt problem när ett skrämmande stort antal män inte ens förstår när de har våldtagit någon, utan bara sätter sig i soffan efteråt och öppnar en påse ostbågar.

Den här boken, trots att den inte är en regelrätt ungdomsroman, borde köpas in till varenda gymnasieskola i hela landet.

Det låter som ett tråkigt betyg, men är på många sätt det bästa den skulle kunna få.

Tina Hemmingsson