På samma gång behärskar han stadens liv, framför allt Uppsala. Klyftoan mellan de burgna gamla villakvarteren och det som jag, i brist på bättre, väljer att kalla vanligt folk.

För vanligt folk bor inte i de fina villorna i Kåbo. Där trängs professorer och docenter samt en och annan excentrisk kverulant och skribent. Eller trängs och trängs, det här är villaområden med spatiösa trädgårdar som medger förnäm avskildhet.

Här bor medicinprofessorn och virologen Bertram von Ohler. Det är höst och den gamle professorn får ett telefonsamtal med budskapet att han tilldelats årets Nobelpris i medicin. Ett omtumlande besked för en gammal man – och naturligtvis är inte alla förtjusta i valet av pristagare.

Till dem hör docent Johansson som bor ett par villor bort. Docenten arbetade tillsammans med professorn och har förstås en del i arbetet som belönas med Nobelpriset.

Släkten von Ohler är rik och har självklart alltid haft tjänstefolk. Även nu, i modern tid, jobbar en trotjänarinna där. Agnes från Gräsö. Hon är den tredje av döttrarna från samma fiskarfamilj som har varit i familjen von Ohlers tjänst. Anna och Greta jobbade inte så länge, men Agnes har stått ut i 55 år.

Beskedet om Nobelpriset blir en slags katalysator som sätter igång en händelseutveckling som inte är särsklit snabb men ändå väldigt omvälvande. I centrum finns en trädgårdsmästare (vad annars? Kjell Eriksson är ju själv trädgårdsmästare) som har anlitats av en av von Ohlers grannar. Trädgårdsmästaren, Karsten Haller, hör till dem som absolut inte unnar professorn Nobelpris och ära. Han har nämligen hittat sin mammas dagböcker och i dem läst om händelser långt tillbaka i tiden. Haller är ingen hämnare, men han tänker sig ändå jäklas lite med professorn.

Kjell Erikssons avslutande roman om Uppsalakriminalaren Ann Lindell är fullkomligt lysande. Det är så vackert skrivet, så känsligt tecknat att jag kommer på mig att önska att det hade återstått ett par hundra sidor när jag kommit till slutet. För Kjell Erikssons prosa är sådan, man bara njuter. Det är jordnära, spännande och lågmält. Och som jag skrev i inledningen, han har nog ingen like när det gäller skildringen av landsbygdens folk.

Visst är det sorgligt att Ann Lindell och hennes Edvard aldrig kunde försonas igen, men å andra sidan har den bittra sältan behövts i den fina serie romaner som kommit från Kjell Erikssons penna.

Jag är glad att jag haft förmånen att läsa och bedöma hans romaner.