Historieprofessorn Kjell Östbergs biografi i två band om Olof Palme är ett mästerverk. Vetenskaplig kvalitet på ett verk i sann folkbildaranda. Östberg tar fram allt han menar är relevant och viktigt. Vad man sedan gillar eller ogillar hos Palme är upp till den enskilde läsarens värderingar. Så ska en biografi vara. Det är en skildring i samma klass som Anders Isakssons underbara böcker om ”Per Albin”.

Östbergs första del om Palme kom förra året, med titeln ”I takt med tiden” (Leopard förlag) och handlade om tiden under Erlander, med bland annat Palmes Vietnamtal i Gävle den 20 juli 1965. Det skulle hållas i Boulognerskogen men fick på grund av hotande regnmoln flyttas till Folkets hus, följt av middag hos partiveteranen Yngve Möller. Den nyss utkomna andra delen, som börjar med tillträdet som statsminister 1969, har rubriken ”När vinden vände”. Mer och mer kom då att gå Palme emot, inte minst ifråga om ekonomin.

I kapitlet ”Gruvstrejken och den svenska modellens fall” tar Östberg upp att för Palme blev det en ”chock”, hans eget ord i en intervju i partiets tidning, när de vilda strejkerna i Norrbottens malmfält bröt ut innan bläcket ens hunnit torka på kongressprotokollet när han valdes till partiledare. Palme åkte inte själv till gruvfälten. Det gjorde däremot hans nära vän Birger Elmér, chef för partiets, LO:s och ÖB:s gemensamma, olagliga och hemliga, organisation IB. Det var den vägen Palme fick mycket av sin information rörande gruvorna, Volvo och andra arbetsplatser.

Det är intressant att veckorna före sin död drygt 16 år senare, med upprop mot regeringens politik från fackklubbar i Dalarna och Småland, uppfattade Palme fortfarande all kritik som inspirerad och ledd av radikala ytterlighetsgrupper. Östberg noterar att i sitt sista möte med verkställande utskottet är Palme ”tillbaka där han började, i kamp mot kommunism och alltför radikala rörelser”.

Det är gedigna böcker Östberg skrivit. Tidspress anas ibland, som när fel riksdagsutskott anges för Kjell-Olof Feldt. Jag har egentligen bara två invändningar. Östberg menar att Palmes första regering innebar den främsta reformperioden någonsin, med bland annat MBL. En rad beslut fattades, ofta med breda majoriteter. Jag har svårt att inte i stället se Nils Edéns koalition av liberaler och socialdemokrater 1917-20 som 1900-talets stora reformministär, med rösträtt för alla till riksdag, landsting och kommuner, åttatimmarsdag och åtskilligt annat.

Det andra är att Östberg nästan helt förbigår ”Palmedoktrinen” i utrikespolitiken. Branting bedömde länder utifrån om de var demokratier, men Palme gjorde i första hand en indelning mellan stora och små länder. Det som gjorde Palmes doktrin unik, applåderad bara i Peking, var hans ofta upprepade tanke att avspänning mellan USA och Sovjet var till nackdel för små stater. Han såg alltså ett egenvärde i det kalla kriget. När han utvecklade detta inför Paasikivisamfundet i Finland begrep åhörarna ingenting, eftersom erfarenheten i Finland entydigt var att kalla vindar i världspolitiken ledde till ökat tryck från landets östra granne.

Kjell-Olof Feldt har vältaligt belyst hur ointresserad Palme kunde vara av ekonomiska frågor. Palme var ingen självständig ideologisk nydanare, menar Östberg. Han var ”den främsta uttolkaren av efterkrigstidens klassiska svenska välfärdsreformism, men hans egna teoretiska bidrag var begränsade”.

Östberg fäster stor vikt vid IB och Geijeraffären. Tillsammans med kärnkraften bidrog de, menar Östberg, starkt till att Palme förlorade sitt tidigare förtroende inte minst hos intellektuella.

IB kan man säga att Palme ärvde från Tage Erlander, även om han redan från sitt första jobb vid försvarsstabens underrättelseenhet var inne i dessa kretsar. Geijeraffären var däremot helt Olof Palmes egen skapelse, och kan därför säga mer om Palmes person och grundinstinkter.

I botten ligger frågan om kvinnosyn. I efterhand har många velat beskriva Palme som pionjär ifråga om jämställdhet. 1972 höll han ett tal inför socialdemokratiska kvinnoförbundets kongress, och det har sedan ofta relaterats. Det var knappast tidigt, faktiskt elva år efter Eva Mobergs legendariska uppsats ”Kvinnans villkorliga frigivning” i boken ”Unga liberaler”. Palme lät några kvinnor hjälpa honom att formulera talet. Hans egna talskrivare, liksom Erlanders, hade bestått av enbart män, ofta kallade Palmes pojkar. Båda var också restriktiva till att ta in kvinnor i regeringen. Det var först sedan Fälldins första regering innebar en rejäl ökning av andelen kvinnor som Palme i sin nästa regering också fäste vikt vid detta.

Sverige har numera en sexköpslag, men på Palmes tid var justitieminister Lennart Geijer mångårig kund hos prostituerade. Palme visste detta men ansåg att det inte var till hinder för Geijer som rättsväsendets högste företrädare. Rikspolischefen Carl Persson såg risken för utpressning och sände ett PM till Palme. Dagens Nyheter fick kännedom om delar av dokumentet. Palme förklarade att inget papper fanns. Med det språk som kunde utmärka Palmes omdömen om andra jämförde han inför Publicistklubben DN-journalisten Peter Bratts sätt att arbeta med ”skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar”.

Dagens Nyheter bad om ursäkt, betalade pengar till Geijer som med låtsad oskuld använde dem som grundplåt i en fond för bättre pressetik. Palmes lögner var inget förbiseende utan mycket medvetna. Svenska folket fördes bakom ljuset av sin egen statsminister. Östberg menar att Geijeraffären kommit att komplettera IB-affären och ”onekligen bidragit till att i växande utsträckning ge en bild av Olof Palme som en skrupulös och trixande politiker.”

Går det att hitta någon förklaring? Jag kan möjligen hitta en. Politiker uppväxta i klassiska folkrörelser har nog oftast grundinställningar som innefattar jämställdhet, ansvarsutkrävande av statsråd och öppenhet inför allmänheten. Palme däremot kom från en helt annan, konservativ, miljö. Lögnerna om IB kanske gjordes i en känsla av att nationen var viktigare än medborgarna. Det är en välkänd tankegång hos konservativa långt fram i tiden. Palme hade kanske kvar den uppfattningen även som socialdemokrat. Men åtminstone i fallet Geijer förutsätter det i så fall att Palme satte likhetstecken mellan ”stat” och ”parti”.

Hans Lindblad