När jag får den här boken i min hand, känns den spontant nästintill omöjlig att skriva om. Av flera skäl. Jag kände ju den döda kvinnan i boken: Karin. Vi var väl inte de bästa vänner, hade till och med ett offentligt meningsutbyte i Gefle Dagblad, som till råga på allt speglades i DN, efter att jag beskyllt henne för att i egenskap av nybliven chef för Akademibokhandeln i Gävle alltför lojalt satsa på stapelvänliga, lättsålda böcker. Sedan slöt vi fred och hon bjöd in mig att signera min icke lättstaplade Krøyerbok under julhandeln. Ibland tycker jag mig se henne svepa fram mellan hyllorna där nere i Flanör: en lång, reslig ges­talt. Det är nästan kusligt. Att möta hennes levande ansikte på omslaget känns också nästan kusligt, och henne naket utlämnande.

Anders Sundin, änklingen (gillar inte ordet), känner jag också. Lider med honom när hans kroppsspråk signalerar att demonerna jagar och äter honom. Utsatt för en förtärande sorg som Gud aldrig borde tillåta existera på denna jord. Slutligen har jag själv varit livshotande sjuk. Och är numera gruvligt trött på cancer och död, och att läsa om det.

Men så börjar jag läsa Sundins debutbok. Erfaren journalist är han; i Sportbladet/Aftonbladet, där han specialbevakar Brynäs, Svenskan och andra organ. Så skriva kan han, det flyter också på och är lättläst: journalistprosa. Men jag störs av att han ibland i ordvalet tenderar åt det farbroderliga och framstår smått beskäftig. Andra gånger är det jargong à la medelålders man som vill låta som en tonåring. När det är som bäst glömmer han sig själv och alla stilen störande manér, berättar bara rakt upp och ner.

Titeln torde vara en parafras på Gabriel García Márquez ”Kärlek i kolerans tid”. Men här finns inget av fabulerande, eller det som kallas ”magisk realism”. Här skrivs okonstlat och rakt på, oförblommerat och utan att väja för något. Skoningslöst. Sundin vill skriva sig fri genom att kasta alla hänsyn överbord, han har bestämt sig för att han har inget annat val. Befria sig skall han, till skillnad från många andra efterlevande, som vägrar att ”släppa” den döde. Frågan är om det är ett lyckosamt projekt. Det avgör förstås knappast läsaren.

Denna bok är inget för känsliga med cancernoja och man frågar sig snart osökt: varför i hela friden gör Sundin detta? Någon skulle kanske elakt säga att han poserar, eller exploaterar den personliga katastrofen. Det tror inte jag, men varför skriva så förbålt utlämnande, detaljerat och den döda uppfläkande? Varför inte mer försiktigt och respektfullt? Det riskerar ju att uppfattas som sensationslystet, dödssjukdom som pornografi. Det är mycket privata bilder som exponeras, enär man ofrivilligt förvandlas till en smått generad voyeur.

Man får ofta känslan av att titta in i ett familjealbum, eller utsättas för fotografier som de som tagit och förekommer på dem har mest utbyte av, förstås. Det blir för privat. Andra som har beskrivit sin stora sorg efter en bortgången nära och älskad, som Cyndee Peters eller Joan Didion, har däremot vetat var gränsen mellan personligt och privat går.

Jag hade, inser att det låter konstigt, velat diskutera hur hon framställs i boken med Karin själv. Mycket byggt på den passionerade brevväxlingen mellan henne och författaren. Kantat av boktitlar och musik, boken har försetts med vad Sundin kallar ett ”soundtrack”. Karin Dahlbom lärde jag aldrig känna på djupet. Och efter att ha läst denna bok är hon mer gåtfull än någonsin för mig. Hon gick sin väg, med alla sina bottnar och längtan efter en mor som liksom hon själv dog alldeles för ung. Kvar lämnas hennes man och deras enda barn. Övergivna. Det är gripande. Oavsett om man skriver en bok om det, eller inte.

Jag hoppas att boken kommer att läsas på det sätt som jag inbillar mig att författaren vill och önskar. Men jag är inte så säker på det. Egentligen är det ju här inte en bok som riktar sig till någon utanför familjen.

Sak samma. Måtte du nu få bli fri, Anders, och slippa exponera detta mer för offentligheten! Låt oss vårda de dödas minne. Även när hjärtat slitits ur kroppen på oss. Och vi varken vet ut eller in.

Det är mycket privata bilder som exponeras, enär man ofrivilligt förvandlas till en smått generad voyeur...

Lasse Ekstrand