Hörde ni Jan Guillous sommarprogram så vet ni att han är på banan igen, journalisternas journalist. Tillbaka i gammalt praktslag. Lika seriös som obetvinglig. Sommar så där som det var förr – innan de ”fiiina” okända amatörerna tog över – och Anderz Harning och Guillou själv häcklade makten. Här var det Olof Palme som fick klä skott för den famösa Harvardaffären – Guillou spelade upp den gamla radio­intervjun då Palme går i fällan. Kritik mot Palme har annars inte hörts av sen före mordet för över 23 år sen

Kritik mot Palme förekommer också ymnigt i Guillous bok om sitt skrivande liv. Det är en bok så lysande, upplysande, träffsäker och välskriven att man vill anbefalla den till läsning för var och en som reflekterar över att bli journalist. Låt de hugade tentera på den! Vill ingen annan erbjuder jag mig själv som tentator.

Att Palme förekommer på sidorna är ju inte konstigt. Här avhandlas IB-affären i långa och viktiga kapitel; affären sedd inifrån med alla makalösa och makabra detaljer, alla tragikomiska scener, och med all den maktens arrogans Palme, Sven Andersson, Stig Synnergren med sitt ljugande bjöd på.

Roande scener inifrån Fib-Kulturfront. Här publicerades IB-avslöjandet sommaren och hösten 1973 – min generations stora, och mest beundrade scoop. Guillou var redaktör men hade en redaktionskommitté över sig. Jan Guillou var, och är, en riktig journalist och raljerar friskt över kommittéjournalistikens konsekvenser. Men han fann sig. Allt skulle ju vara så demokratiskt, alla få göra sin stämma hörd. Kommittéerna ute i landet, liksom ”folket”. Och barnen!

Det där med folket var kul. Ingen viss­te ju riktigt vad det var för en fågel och så kallad folklighet inte det mest utmärkande hos fibbarna. De var oftast akademiker, eller i ­alla fall intellektuella med författare som Jan Myrdal, Sven Delblanc, till och med Vilhelm Moberg, ännu inte död, bland bildarna. Jag minns själv introduktionsmötet på Folkets hus i Uppsala hösten 1971 när jag med min kaffekopp i handen höll på att bli klämd mellan Delblancs, Myrdals och Mobergs bastanta ryggar. De stora elefanterna vände varandra ryggen just när jag råkade passera och jag hamnade emellan.

Festligt när man vill rensa ut den folkliga seriefiguren Bellman, alltför anarkistisk för sekteristernas smak, men han hörde till det mest läsvärda i Fibban. Det var den ge­niale tecknaren Jan Lööf som ritade och skrev Bellman. Nu var inte humor något som favoriserades i den gravallvarliga kulturtidskriften. I första numret får man se hur Bellman presenteras på redaktionen. I ett hörn sitter en porträttlik Jan Myrdal (föreningens ordförande) och säger att han i stället för Bellman på dennes plats vill ha porr.

Kul förstås. Men det tyckte inte Myrdal. Inte heller dens snustorre Jan Stolpe De två ville censurera. Ingen bra idé, anmärkte Guillou. Föreningens första paroll i tidskriftens plattform var nämligen ”För yttrande- och tryckfrihet”. Snart skulle serien, misstänkte Guillou på goda grunder, valsa runt i andra tidningar som ett intressant exempel på vad som inte fick tryckas i Fibban, trots den annonserade tryckfriheten.

Peter Bratt, med överklass som bakgrund, kommer upp på redaktionen och charmar alla. Den naive och godhjärtade Bratt – han och Guillou skulle så småningom skriva de avslöjande artiklarna om IB – hade upptäckt att socialdemokraterna, liksom LO, svek väljarna och arbetarklassen. Han har arbetat på TV och märkt att detta inte får ­sägas. Fantastiskt, säger alla på redaktionen med spelad överraskning: Får det verkligen gå till så? ”Så charmig han var!”

”Ordets makt och vanmakt” är spännande som en thriller att läsa, ­ibland som en spionroman. På snart sagt varje sida nya avslöjanden, intressanta personporträtt, minnesbilder som etsat sig fast. Viktigt att få makthavarna att ”ljuga sig fast”. Det är då man kan vinna . Eller så kan det gå som när Guillou just hört Stig Synnergren under ed erkänna att IB spionerat på Finland. För att sen efter de lyckta dörrarna i samspråk med journalisterna utan­för säga att alla sådana påståenden är falska.

Palme far till Finland för att lugna Kekkonen på den här punkten, kommer tillbaka och håller en presskonferens på Arlanda. Guillou, nu i frihet hinner dit, hör att Palme säger att detta med Finland är lögn. Guillou säger då att han just hört Synnergren under ed bekräfta. Men de övriga journalisterna hakar inte på (det skulle ha varit i dag!) utan fryser ut Guillou när de bildar en kompakt mur framför honom och ställer oskyldiga frågor till Palme.

Det var så man såg på både Bratt och Guillou. Som ett slags statens fiender. Lansförrädare. Politruker och politiska journalister, liksom kriminalreportrar var ofta ”patrioter”. Och de hade sina källor inom polisen som de inte svek. Guillou nämner de flesta vid namn. Som Massi Svensson och Leif Dahlin på DN. Och han erkänner att han är hatisk mot dem, att han vill ge igen. Och till slut efter nya stora utredningar åratal senare fick de ju rätt, Bratt och Guillou. Allt vad de skrev var sant.

Ett tag innan Rekordmagazinet i TV var Guillou inte så lite sedd över ­axeln, lite skandalartad. Sossarna hade lärt sig att misstro honom. Under den tiden var han ett tag ­kolumnist på Arbetarbladets kultursida. Tills en dag Ewert Söderberg, dåvarande chefredaktören på tidningen tröttnade och kastade ut honom. Guillous skriver om detta, men han berättar inte fortsättningen.

Jag köpte då den refuserade kolumnen av Guillou – ”ja, du kan ju ta ­honom”, skrek en upprörd ­Söderberg i telefonen när jag ringde och undrade varför han stoppat Guillou. Sen fortsatte Guillou som ­kolumnist här på lördagarna på GD:s kultursida innan han åter blev mer etablerad. Jag lärde sen känna Jan Guillou en smula, tack vare ­Anderz Hanring som flyttat till Gävle. De två var kompisar ända sen mitten på sextiotalset då det träffat i Paris. Med Harning, Guillou och några till umgicks jag en kväll och en natt på Bokmässan i Göteborg. Guillou kallade mig ”Norrland”.

Hela Jan Guillous karriär inleddes med att han skulle bli fin, oläslig ”fransk” författare i Le Clézios och Claude Simons efterföljd. Han ser det som oerhörd tur att han blev ­refuserad av Åke Runnquist på Bonniers. Därmed skulle han ha blivit mallig och oläslig och fått släpa sig fram på stipendier resten av livet.

Jag rekommenderar därför också ”Ordets makt och vanmakt” till alla med författardrömmar på alla dessa onödiga skrivarkurser.