Bruno K. Öijers position i den samtida lyriken är ojämförlig. Poeten som debuterade med ”Sång För Anarkismen” har ännu vid 57 de ungas öra. Gamla farbröder som Lars Gustafsson och gamla kritiker som jag som närmar sig pensionsåldern, är lika begeistrade.

Hans ställning som scenpoet är unik vill jag påstå. När han läser sina dikter under spotlighten på en mörk scen – han har gjort det på Spegeln i Gävle bland annat – med en märklig, halvt bortvänd utstrålning, känner alla igen den ensamme poeten som når läsaren över stora djup.

Det är inte fel att i honom se en Bellman, en Fröding, en Ferlin eller Ekelöf i en lika modern som tidlös tappning.

Han diktar om det stora och det svåra. Om ensamheten, utanförskapet, om blanka gator i regn, om gamla nötta kaféer med gamla nötta, trötta kypare, cigaretter som glöder i natten över vinstänkta, fläckiga bord. Utanförskapet, det eviga. Han är genuin. Så få man kan använda den etiketten på.

Håller han på att kramas ihjäl? Jag vet inte, tror det ändå inte. I en intervju i Svenskan går han till storms mot förflackningen i vårt kulturliv. Precis som den unge författaren Malte Persson, tidigare i höst. Tramset, ytligheten. Han kväljs; längtar till ställen där orden gäller, bortom dagens larm och marknadens vrål.

Men det där utanförskapet – kan vi fly från vår egen tid? Är vi inte alla inbegripna i den maktkamp som hela tiden pågår och som håller på att förtära oss?

Jo, kanske. Utanförskapet, ”outsiderns väg” är kanske en pose? En av så många eftertraktad attityd som paradoxalt nog nuförtiden leder rakt in i värmen? Men den ende i vårt kulturliv som på allvar varit en outsider, vars väg inte ledde in i värmen, är väl Sven Stolpe. Och han lever inte längre men han fick betala ett dyrt pris för sitt utanförskap: oförsonligt hat från samtliga andra aktörer inom etablissemanget. På ålderns dar blev han dock, via televisionen, folkets idol.

Nu avgudas outsidern även av etablissemanget.

Är då Bruno K en outsider i sin nya diktsamling? Jodå, han har drag av det. Ännu. Han är möjligen något mer försonande än för sju år sedan när ”Dimman av allt” kom ut. Den var den sista delen i den så kallade ”Trilogin”.

I ”Svart som silver” finns demonin kvar. Magin som verkar över de svarta djupen. Utsattheten. Relationer som kantrat. Alla minnena. Plus, och inte minst, den där oemotståndliga mixen av Ekelöf och Tranströmer. Av må jag icke tjäna och glödande oväntade metaforer. Nog blixtrar det än:

”sitta uppe om natten / och bryta arm med mörkret / lika naturligt / som att du en råkall morgon / driver in din yxa i himlen / bänder loss det ljusblå virket / och sågar upp det till ved”

Tranströmer kunde inte sagt det vackrare.

Öijer ger sina visioner och fantasier kontur och kropp. Mer tillgänglig ändå än någon annan i den unga poesin. Han är sångbar, ”orfisk”. I det avseendet ingen ”reträtt”.

Skiljetecknen ser ut som smuts, sa han i intervjun i Svenskan. Så de har han opererat bort, vilket hjälper ordens flöde på traven.

Som i ”Så få” som uttrycker vantrivseln i en kultur som urartat:

”Så få det finns kvar

att respektera och tycka om

det vackraste och mest värdefulla vi har

är dom som aldrig syns

aldrig hörs

verkar som om resten står i rampljuset

och hoppar rep tomma och meningslösa

verkar som allt är en gurglande vask

som svämmar över med en digerdöd av skvaller

och fånigt trams

var kommer alla ifrån

alla dessa självgoda uppsvällda

hjärndöda individer

som förnedrar sig själva och gör allt

för att förminska oss som människor

medan dom turas om

att gräva i varandras åsiktstarmar

turas om att rota i varandras underliv

men dom är dömda på förhand

och du behöver inte oroa dej

varje kväll någonstans

lider ett biografdraperi upp

och filmens första replik kommer

som en befrielse

”if they move, kill ’em!”

Om dom rör si, döda dem.

Så går det på. Leda och äckel, sorg. ”Ingen kan stjäla dina upplevelser / ingen kan ta dina minnen ifrån dej / ingen kan råna dej på din sorg”.

Eller att ”vara mer värdefullt ensam och övergiven”.

Tills sist förkunnar han att ”det enda jag vet är att jag ingenting vet”.

Just det kom Ezra Pound också fram till. Fast det var mycket sent i livet.