Precis som Rebecka Martinsson har insett är det Kiruna med omgivningar som gäller. Det är där, i det karga och ibland inte så lite ogästvänliga landskapet, som Åsa Larssons romanfigurer hör hemma och det blir ju alldeles fenomenalt bra i den nya romanen.

Det är lite svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag gillar hennes romankonst. Men antagligen är det hennes säkerhet i att skildra de ödsliga byarna och deras invånare. Hon behöver inte skriva mer än ett par rader så ser jag miljön och människorna framför mig: Den gamle patriarken och åkeriägaren Isak Krekula och hans två söner Hjalmar och Tore; den gamla kvinnan Anni; Rebecka Martinssons granne Sivving.

Alla är de trovärdiga gestalter. Ja, det är förstås även de personer som Åsa Larsson lärt oss känna igen i två utmärkta romaner. Den tredje, ”Svart stig”, betraktar jag som ett litet misslyckande.

”Till dess din vrede upphör” börjar med att två ungdomar som dyker för att hitta ett flygplansvrak mördas. Någon lägger helt enkelt en dörr över vaken och hindrar dem att ta sig upp.

Något som är märkligt är att Åsa Larsson och hennes kollega Elisabeth Gilek var för sig har använt liknande dramaturgiska grepp, att låta mordoffret vara med hela vägen fram till slutet. Lite hokuspokus kan man tycka, men jag tycker faktiskt att det fungerar.

Den mördade Wilma fungerar lite grann som en extra berättare som ger bakgrunden till varför Tore och Hjalmar Krekula är som de är och varför det ryms så mycket vrede i en och samma familj.

Jag har inte sett filmatiseringen av Åsa Larssons debut ”Solstorm” och jag tror inte att jag vill se någon filmatisering av den här romanen.

Inte för att jag inte tror att det går, utan för att jag tror att jag skulle bli så besviken över att magin går förlorad.

För magin i den här romanen sitter helt och hållet i Åsa Larssons fina språkbehandling.

En sak bara: Jag hoppas att Rebecka väljer rätt nu när hon så att säga har den stora chansen... Ni får själva läsa för att ta reda på vad jag menar.