Hjalmar Söderberg (1869–1941) är vår mest samtida författare. Ständigt läst är han en levande klassiker (som om inte alla klassiker är levande; det är ju själva definitionen av dem).

Alltså är Söderberg en av mycket få klassiker. Hans samtida, 90-talisterna, sekelskiftets författare och 10-talisterna är i stort sett, om inte glömda, så olästa (av allmänheten). Utom Strindberg, Selma Lagerlöf och möjligen Karlfelt.

Men Söderberg är nog ändå den mest läste. Han engagerar med sin stil som med sådan lätthet och närvaro uttrycker innehållet. Hans rykte bara växer och han attraherar ständigt nya generationer.

Romaner som kom ut vid förra sekelskiftet lånas nu på biblioteken ut i 50 000 lån per år. Det är dubbelt så många som för 30 år sen!

Behöver då Söderberg någon som försvarar honom i dag?

Naturligtvis inte.

Eller: Egentligen inte.

Ändå är det ett fint och klokt försvar för Söderberg Kaj Attorps ger oss i dag med citatsamlingen ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet” (Söderbergs mest kända citat).

I sitt kloka förord – det är helt enkelt ett miniporträtt av Söderberg – påpekar Attorps den hätskhet som mötte författaren i dennes samtid. Men inte bara det – utfallen fortsatte i handböcker och litteraturhistoriska standarverk från Böök och Gunnar Castrén ända fram till mitten av 1970-talet! Då var det Gunnar Brandell som var njugg.

Det där kan tyckas ofattbart i dag när en friare tid brutit in. En tid med mindre av moralism och mer av frigörelse. Därför är det bra att Attorps minns åt oss.

Citaten är väl valda. Det första från ”Förvillelser”, 1895, är ett av mina favoriter:

”Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med havsblå himmel och stora seglande molnflockar, en nyckfull leende dag med sol och mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären från havet. Klockorna i Jakob sjöng och dånade, det var en gammal diktare som begrovs”.

Det har allt. Och så är det boken igenom.