Det sägs att Agnes von Krusenstjerna inte var särskilt intresserad av konst.

Men några målningar rusade rakt in i henne: Halmstadgruppens.

I mitten av 1930-talet mötte hon Halmstadgruppens målningar på en utställning i Stockholm.

Precis som hon intresserade de sig för det tillstånd mellan sömn och vaka som föder symboler och sanningar. Hon blev ”mäktigt gripen”, stod det i anteckningarna efteråt. Framför allt kände hon igen sitt eget sätt att låta inre och yttre verkligheter smälta samman.

– Jag skulle vela bli ett växande träd eller en röd blomma, som det står i romanen Fattig­adel.

Halmstadgruppen brukar kallas de svenska surrea­listerna. Den bestod av sex män och de mest namnkunniga är Stellan Mörner och bröderna Erik och Axel Olson. De övriga är Sven Jonson, Waldemar Lorentzon och Esaias Thorén. De var alla skolade i den typiska 1920-talsanda som färgar konsten i Europa vid den här tiden. Några har utbildat sig i Frankrike, andra i Tyskland,

Alla utom Mörner kommer från enkla förhållanden.

En viktig, men i efterhand mycket anonym gestalt står bakom utställningen i Stockholm. Det är maskiningenjören Egon Östlund från Gävle. Östlund har flyttat från hemstaden för ett arbete i Halmstad. Han är en stor konstkännare och samlare och har flera av tidens största konstnärer som sina vänner, framför allt GAN; Gösta Adrian-Nilsson. Han ser till att de unga konstnärerna får träffa mästaren GAN och det är hemma hos Östlund som Halmstadgruppen bildas 1929.

Egon Östlund blir såväl mecenat som agent och köper och förmedlar deras konst. När det står klart att hans hemstad ska öppna sitt museum 1940 tar han kontakt och donerar en mycket fin samling av Halmstadgruppen, samt en av GANs viktigaste målningar. Samlingen finns på plats från första dagen. Halmstadguppen visas också i en separatutställning i det nya museet.

– Länsmuseet Gävleborg har faktiskt en av Sveriges finaste samlingar av Halmstadgruppens konstnärer, säger Ted Chikasha, intendent på länsmuseet. De målningar vi har är gjorda mellan 1924 och 1937, när gruppen står på sin konstnärliga höjdpunkt och beskriver också gruppens utveckling under de här åren. Egon Östlund har valt målningarna med stor omsorg och mycket kunskap.

Halmstadgruppen introducerade ett annat sätt att se, sammanfattar Ted Chikasha. De hämtade inspiration från de europeiska surrealisterna, som var djupt påverkade av den samtida psykoanalysens idé om det undermedvetnas kraft. Men där psykoanalysen tyckte sig hitta en förklaring till människans villkor såg Halmstadgruppen framför allt en konstnärligt bördig jordmån. Agnes von Krusenstjerna gjorde dem sällskap i den hållningen.

När hon träffar Stellan Mörner i mitten av 1930- talet är det för att be honom illust­rera hennes diktsamling Nunnornas hus. Han ser han genast starka överensstämmelser mellan den surrealistiska formvärlden och de bilder som Agnes von Krusenstjerna bygger. Inte minst har de idén om vattnet gemensamt.

– Stranden, horisonten, djupet är nästan alltid närvarande i Halmstadgruppens konst. Vattnet – och det som döljer sig där – är ett viktigt tema för flera i gruppen.

Och Agnes von Krusenstjerna skriver:

– Det är som att titta ned i ett stilla klart vatten i en sjö och se figurer som man ej sett på åratal röra sig på bottnen. Jag sticker handen genom vattnet, men lyckas bara krossa dess yta så att allt åter blir grumligt, skriver hon i Fattig­adel.

– Men bilden är endast en spegling i ett grumligt vatten och jag kastar undan en för att ta upp en ny .… jag skall fånga upp min familj och släkt från sjöns botten och sedan slunga dem dit igen och dränka dem…

Vattnet lockar den självmordsbenägne i romanen, men kan lika plötsligt sträcka sig förförande efter den som fortfarande vill leva.

Av Halmstadgruppens medlemmar var det Erik Olson (1901-1986) hon ansåg vara den främste konstnären. Erik Olsons målningar beskriver drömlika tillstånd där kropparnas gränser upplöses och glider in i andra verkligheter och där yttre och inre tillstånd sömlöst glider in i varandra.

Men det är skillnad mellan pensel och penna. Till skillnad från bildkonstnärerna var hon som författare fånge i språkets konventioner. Hon hade många gånger, i kritik och debatt, fått erfara att läsare krasst bokstavligt tolkade det hon byggt upp som symboliska bilder.

” … denna drift att slita sig fri och flyga bort, att krossa alla kedjor”, skriver hon i Fattigadel.

Men det händer också att hon griper orden som vore de färger och lägger dem på papperet:

”Minns du att man brukade säga hemma, att när en stjärna faller dör en människa. Man säger även att man skall önska sig något just när stjärnan rusar genom rymden som en pil. Jag brukar också önska något. Jag önskar ibland att jag kunde skriva mitt livs historia. Jag önskar då att kunna hämnas på min familj. Men ibland önskar jag att den där fallande stjärnan skulle hamna i min famn och bränna upp mig själv.”