att säga sanningen – sanningen om kvinnorna

1.

– Agnes, vintern 1901-1902 flyttar du till Gävle

Våren 1903 startar Gävle Socialdemokratiska kvinnoklubb. Redan på hösten läser kvinnorna högt ur Frida Steenhoffs pamflett feminismens moral

Feminism är det samma som kvinnofrigörelse, kvinnorörelse, kvinnoemancipation; men jag föredrar att använda ordet feminism, därför att det är det namn, som antagits över hela den bildade världen för att betona rörelsens senare och modernare stadium, till skillnad från mera föråldrade ståndpunkter. Den älskar upplysning.

Kvinnoklubbens fana har Louise Michel, en av Pariskommunens ledare, som bild. Under bilden på fotot av den första styrelsen står min mormors mor.

Frida Steenhoff skriver också

Kvinnornas flertal sträfva som trälar från vaggan till grafven.

De äro hushållerskor och tjänarinnor i hem, lärarinnor, kontorister, sömmerskor, bodbiträden jordarbeterskor på landet.

hörde du ekona av den kvinnorörelse som pågick i Gävle.

snart fanns också Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt i staden

ekade slagropen in i dina flickrum

hörde du tjänsteflickorna viska

2.

– Agnes, längst in i din labyrintliknande lägenhet i Amorosa, Mai Zetterlings film om ditt liv, finns det namnlösa hembiträdet. Mot ditt på gränsen till vansinne sviktande överklassjag blottar hon sig själv, sitt kön.

hembiträdet som mullig och kåt och naturbarn

den glada omhändertagande arbetarklasskvinnan

som förstås framför­allt är arbetsam

bilden lever stark och dold.

vi har inte gjort upp med den

det är tyst när vård och omsorg försämrar arbetsvillkor, skär ner på arbetskraft

det är ett jäkla liv när industrin försämrar arbetsvillkor, skär ner på arbetskraft

tänk samma sorts räddningsaktioner för fritidshemmen

för personaltätheten på sjukhus eller förskola som för SAAB, barn är bara barn,

i Gävleborgs län är vård och omsorgspersonal den största yrkesgruppen

och utgör 14 % av länets anställda, av dessa anställda är nästan 90 % kvinnor –

efter att varje politiker, från vänster till höger, för några år sedan klev fram och kallade sig feminist

så skiter man nu högaktningsfullt i vad kvinnor erfar

det är en demokratisk kollaps att en så stor del av Sveriges befolkning

skrivits ut ur det samhälleliga samtalet

tystnaden är monumental – därunder mal den kvinnliga underordningen

Det piskande NEJET vibrerade in min kropp in i mitt språk

Det tillbakapressande NEJET, Agnes. I ditt fall familjens och släktens nej

till vad en kvinna fick vara, kunde vara.

I dagboken skriver du: skall jag säga det? Skall jag våga skriva en bok efter mitt eget sinne?

pendeln mellan kropp och språk slog mig in i depression och utbrändhet.

jag var ingen riktig kvinna

jag kunde inte underordna mig det kvinnliga så som det gestaltades på arbetsplatser

som en gåtfull underkastelse.

3.

– Agnes, i Amorosa kallas det manus du sliter sönder och som Sprengel, din man, tålmodigt puzzlar ihop barnet.

Allt går att förlora men inte barnet –

vi som började arbeta på dagis och fritids,

vi som trodde att det äntligen var dags för 6-timmars arbetsdag

vi som trodde vi var på väg att bli jämställda

arbetet med barnen

texten som barn

jag drömde att jag skulle åka till en stor och mycket populär lekpark

män skickade sina barn med mig

det var barn i alla möjliga åldrar

män kom till bilarna med barnen 

i en av bilarna skulle jag och några fler kvinnor få plats med alla barnen

men bilarna var redan nästan fulla

jag var tvungen att ha alla barnen i mitt knä

när jag försökte få mer plats tvingades jag att gå ut ur bilen

jag fastnade nästan i tystnaden

om ingen har behov av att tala är de också lyckliga

jag fastnade nästan i att inte våga tala

jag fastnade nästan i att underkänna min erfarenhet,

mitt språkjag drömde länge om att försöka bli och vara en riktig kvinna

vem är hon – var finns hon

jag försökte låtsas att yta var detsamma som djupföreställningar som hos ett barn

önskningar som hos ett barn

4.

– Agnes, att säga sanningen – sanningen om kvinnorna uppgav du som målsättning i en tidningsintervju 1933.

gång på gång närmar jag mig den ursinniga erfarenheten av att språket inte når fram

att språket delvis är den yta jag/vi rört oss på och trott att vi kommunicerat

vi har protesterat mot arbetsvillkoren

vi har länge och envetet talat om försämringarna – sanningen Agnes

gång på gång sagt att omvårdnad och omhändertagande fortfarande är en kvinnofälla

sagt att kvinnor kroknar, går in i väggen, sjukskrivs

jag trodde så jävla naivt och länge att det skulle ändra något

men också det erfarenhetsspråket är bortmotat

tillbakapressat in i den enskilda skammen att inte orka

– tänk om vi tror att vi inte är värda mer

den kollektiva erfarenheten skälver genom tiden

att inte vara värd mer

och som din motkraft: alfabet ord text tala

och som min motkraft: alfabet ord text tala

– säga sanningen om kvinnorna Agnes

Helene Rådberg