Säg sanningen om kvinnorna, Agnes!
Vi har skrivits ut ur det offentliga samtalet.
Vårt erfarenhetsspråket är bortmotat och tillbakapressat in i den enskilda skammen att inte orka.
Färfattaren Helene Rådberg, Gävle skriver till kollegan Agnes von Krusenstjerna (1896-1940)
Relaterat
Författaren och debattörern Frida Steenhoff (1865-1945)
Gävles nystartade Socialdemokratiska kvinnoklubb. Foto: Giselsons Atelier/Arkiv Gävleborg
Louise Michel (1830-1905) var en fransk anarkist, lärare och aktiv som ambulanskvinna.
att säga sanningen – sanningen om kvinnorna
1.
– Agnes, vintern 1901-1902 flyttar du till Gävle
Våren 1903 startar Gävle Socialdemokratiska kvinnoklubb. Redan på hösten läser kvinnorna högt ur Frida Steenhoffs pamflett feminismens moral
Feminism är det samma som kvinnofrigörelse, kvinnorörelse, kvinnoemancipation; men jag föredrar att använda ordet feminism, därför att det är det namn, som antagits över hela den bildade världen för att betona rörelsens senare och modernare stadium, till skillnad från mera föråldrade ståndpunkter. Den älskar upplysning.
Kvinnoklubbens fana har Louise Michel, en av Pariskommunens ledare, som bild. Under bilden på fotot av den första styrelsen står min mormors mor.
Frida Steenhoff skriver också
Kvinnornas flertal sträfva som trälar från vaggan till grafven.
De äro hushållerskor och tjänarinnor i hem, lärarinnor, kontorister, sömmerskor, bodbiträden jordarbeterskor på landet.
hörde du ekona av den kvinnorörelse som pågick i Gävle.
snart fanns också Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt i staden
ekade slagropen in i dina flickrum
hörde du tjänsteflickorna viska
2.
– Agnes, längst in i din labyrintliknande lägenhet i Amorosa, Mai Zetterlings film om ditt liv, finns det namnlösa hembiträdet. Mot ditt på gränsen till vansinne sviktande överklassjag blottar hon sig själv, sitt kön.
hembiträdet som mullig och kåt och naturbarn
den glada omhändertagande arbetarklasskvinnan
som förstås framförallt är arbetsam
bilden lever stark och dold.
vi har inte gjort upp med den
det är tyst när vård och omsorg försämrar arbetsvillkor, skär ner på arbetskraft
det är ett jäkla liv när industrin försämrar arbetsvillkor, skär ner på arbetskraft
tänk samma sorts räddningsaktioner för fritidshemmen
för personaltätheten på sjukhus eller förskola som för SAAB, barn är bara barn,
i Gävleborgs län är vård och omsorgspersonal den största yrkesgruppen
och utgör 14 % av länets anställda, av dessa anställda är nästan 90 % kvinnor –
efter att varje politiker, från vänster till höger, för några år sedan klev fram och kallade sig feminist
så skiter man nu högaktningsfullt i vad kvinnor erfar
det är en demokratisk kollaps att en så stor del av Sveriges befolkning
skrivits ut ur det samhälleliga samtalet
tystnaden är monumental – därunder mal den kvinnliga underordningen
Det piskande NEJET vibrerade in min kropp in i mitt språk
Det tillbakapressande NEJET, Agnes. I ditt fall familjens och släktens nej
till vad en kvinna fick vara, kunde vara.
I dagboken skriver du: skall jag säga det? Skall jag våga skriva en bok efter mitt eget sinne?
pendeln mellan kropp och språk slog mig in i depression och utbrändhet.
jag var ingen riktig kvinna
jag kunde inte underordna mig det kvinnliga så som det gestaltades på arbetsplatser
som en gåtfull underkastelse.
3.
– Agnes, i Amorosa kallas det manus du sliter sönder och som Sprengel, din man, tålmodigt puzzlar ihop barnet.
Allt går att förlora men inte barnet –
vi som började arbeta på dagis och fritids,
vi som trodde att det äntligen var dags för 6-timmars arbetsdag
vi som trodde vi var på väg att bli jämställda
arbetet med barnen
texten som barn
jag drömde att jag skulle åka till en stor och mycket populär lekpark
män skickade sina barn med mig
det var barn i alla möjliga åldrar
män kom till bilarna med barnen
i en av bilarna skulle jag och några fler kvinnor få plats med alla barnen
men bilarna var redan nästan fulla
jag var tvungen att ha alla barnen i mitt knä
när jag försökte få mer plats tvingades jag att gå ut ur bilen
jag fastnade nästan i tystnaden
om ingen har behov av att tala är de också lyckliga
jag fastnade nästan i att inte våga tala
jag fastnade nästan i att underkänna min erfarenhet,
mitt språkjag drömde länge om att försöka bli och vara en riktig kvinna
vem är hon – var finns hon
jag försökte låtsas att yta var detsamma som djupföreställningar som hos ett barn
önskningar som hos ett barn
4.
– Agnes, att säga sanningen – sanningen om kvinnorna uppgav du som målsättning i en tidningsintervju 1933.
gång på gång närmar jag mig den ursinniga erfarenheten av att språket inte når fram
att språket delvis är den yta jag/vi rört oss på och trott att vi kommunicerat
vi har protesterat mot arbetsvillkoren
vi har länge och envetet talat om försämringarna – sanningen Agnes
gång på gång sagt att omvårdnad och omhändertagande fortfarande är en kvinnofälla
sagt att kvinnor kroknar, går in i väggen, sjukskrivs
jag trodde så jävla naivt och länge att det skulle ändra något
men också det erfarenhetsspråket är bortmotat
tillbakapressat in i den enskilda skammen att inte orka
– tänk om vi tror att vi inte är värda mer
den kollektiva erfarenheten skälver genom tiden
att inte vara värd mer
och som din motkraft: alfabet ord text tala
och som min motkraft: alfabet ord text tala
– säga sanningen om kvinnorna Agnes
Helene Rådberg





























Senaste kommentarerna:
Skrivet 4 dec 2011 11:07 MJ (Ej registrerad)
Fantastiskt att få läsa just en sådan text man längtat efter. Tack.