”Hjälp mig, jag är galen!”
Kan man komma närmare Agnes von Krusenstjerna än så här?
Pennan som möter brevpappret.
Handstilen som förändras. I kärlek, förtvivlan och sjukdom.
Brevens ”jag” som talar.
Relaterat
Artikelbilder
Hennes sista önskan är att få sin sista vila, inte i von Krusenstjernas familjegrav, utan i Sprengels. Sannolikt är det David Sprengel som har skrivit rent hennes anteckning.
... Hjälp mig! Jag är så sjuk. Jag längtar hem ... kanske har jag syfilis ... Du är väl så ond på mig nu att du inte bryr dig om mig. Då skiljas vi. Vi kanske båda har fått nog. KKKK. Din Agnes.
Första brevet till Ellen Key från en 19-årig Agnes von Krusenstjerna, full av författarplaner. ”Jag vet ej riktigt hur jag skall börja detta brev. Jag förmodar att många, många skrivit till Er och det är väl orätt att antaga att de ej behövt er lika mycket som jag gör det nu.”
Ett av många hatbrev.
Agnes von Krusenstjerna skrev hundratals brev under sitt liv. Hon mottog sannolikt minst lika många.
Litteraturforskaren Anna Williams har närstuderat dem. Hennes biografi om Agnes von Krusenstjerna ska vara klar 2013. Parallellt med detta redigerar hon en brevutgåva.
– När jag började, för flera år sedan, var det inte hennes böcker som i första hand intresserade mig. Jag lockades av att bilden av henne är så kluven. Hon är ömsom beskriven som en gudabenådad skriftställare med självklar plats i litteraturhistorien, ömsom som en sorts kioskförfattare. De båda versionerna har levt sida vid sida när det gäller Agnes von Krusenstjerna. Hon är kanoniserad och alltså en del av det vi kallar den stora traditionen, men samtidigt är hon ”besvärlig” för litteraturhistorikerna.
Men snart drogs Anna Williams allt längre in i det hon kallar ”kraftfältet”
– Hon är en inspirerad och begåvad författare. Till skillnad från många andra kvinnor verkar hon inte ha det litteraturvetarna kallar ”anxiety of the pen”, rädsla för pennan. Skrivandet verkar snarare ha varit en källa till glädje och frihet, och sällan förknippat med frustration eller känslor av otillräcklighet.
Ett av de äldsta breven från Agnes von Krusenstjernas hand är ställt till mostern, författarinnan Anna Hamilton Geete, som liksom Agnes mor var barnbarn till Erik Gustaf Geijer. Anna Hamilton Geete hade viss framgång som författare, men var främst känd som översättare.
”Jag tycker det vore så roligt om jag har ärvt något, aldrig så litet” skriver en 16-årig karriärlängtande Agnes till sin moster. ”Men det är nästan förmätet att önska. Ännu har då intet sådant kommit i dagen!”
Men bara tre år senare är det en målmedveten blivande författare som hörs mellan raderna i brev till en av samtidens mest inflytelserika skriftställare, Ellen Key. ”Kanske känner jag mig ungefär som kvinnan, som vidrörde Jesus då en ström av kraft övergjöt henne från honom. Jag törstar efter kraft! Och jag begär den av er.”
Några år senare debuterar hon med ”Ninas dagbok”, som hon i breven till kvinnosakskvinnan Key avfärdar som ”en liten glad flickbok”.
Ellen Key och Agnes von Krusenstjerna kom att brevväxla under sex år, och den världsberömda Ellen Key blev en viktig mentor för den unga Agnes.
Anna Williams har spårat formuleringar i breven som efter flera år kommer tillbaka som fullödiga scener i romanerna.
– Hon skriver ofta en sorts självbiografi, men hon förmår göra konst av sin personliga erfarenhet.
I breven kan man också följa hennes relation med maken David Sprengel, som hon gifte sig med 1921 efter en kort tids bekantskap. Många samtida kulturpersoner dömde ut deras relation. Framför allt kritiserades Sprengel för sitt inflytande på hennes idévärld och han beskrevs öppet som den onda genius som tvingade henne från familj och släkt.
Anna Williams ser det som att de hade ett livsprojekt tillsammans. Navet i det projektet var hennes skrivande.
– Han är ofta inspiratören, men hon är författaren. Hon skriver och sedan läser han och föreslår ändringar.
– På många vis var de lika. Bägge var frustrerade och utlevande på en och samma gång. De hade inte särskilt många kontakter med andra författare, utan levde ett nästan symbiotiskt liv. Ibland tycks de ha varit inneslutna i varandra som i en kokong. Det var de två mot den oförstående omvärlden, de två mot hennes oförstående släkt. Jag tror inte att de hade kunnat leva utan varandra.
De flesta breven till sin make skriver Agnes von Krusenstjerna från sjukhus i Sverige och utomlands, när hon vårdas efter psykiska kollapser.
Ett av de mest gripande meddelandena är präntat med hård penna på en psykiatrisk klinik i Paris, 1929. Agnes von Krusenstjerna reste för att arbeta, men får efter bara en dryg vecka en kollaps och läggs in. Stil och innehåll speglar förvirring och starka mediciner. Skriften blir knagglig och tung av överstrykningar och plumpar. Orden ramlar från raderna, ömsom på svenska, engelska och franska.
I brevet beskriver hon hur hon under natten givit sig ut i staden, slagit följe med fyra hallickar och en flicka.
”Du MÅSTE hjälpa mig! Varför inte? Jag är sjuk, men inte så sjuk att jag inte förstår vad de säger om mig … Jag har varit galen … jag har talat med alla men ingen förstår mig … hjälp mig nu! Sedan är allt slut”
– I efterhand har vi förträngt hur oerhört sjuk hon faktiskt var i perioder. I dag skulle hon sannolikt ha blivit diagnosticerad som bipolär.
Sjukdomen blir ofta förknippad med skuld. Hon tycker att hon är en börda för sin man och en framtida skilsmässa är ett ledmotiv i breven från sjukhusen.
Ändå avslutas de ofta med stora bokstäver ”KKKKKK Din Agnes”.
– Skrivandet var för henne som ett stormens öga. När hon skrev var hon oåtkomlig för sjukdom, lidande och kritik.
Brevsamlingen vittnar förstås också om alla de strider hon tog, och ibland framkallade. Fejden kring romanserien ”Fröknarna von Pahlen” fick hela Litteratursverige på fötter. Också ”Fattigadel” orsakade starka reaktioner eftersom hon där skildrar sin släkt och Gävles överklass ur ett iskallt perspektiv och det var lätt för samtiden att urskilja förlagorna.
Hennes frispråkighet om kvinnlig sexualitet gjorde henne dessutom till ett villebråd för 1930-talets nazister. Hotbreven är hätska.
– Hon var en väldigt modig författare i en tid då kvinnor inte hade någon självklar plats i offentligheten. Klassbakgrunden gav henne en speciell insikt i kvinnlighetens problem, men den innebar också en stor självkänsla. Hon gick ut i ett krig mot familjen som krävde att hon lämnade ut sig själv. Hela ”Fattigadel”-sviten drivs av en revanschkänsla.
Konflikten med familjen hårdnar 1931, när fadern, överste Ernst von Krusenstjerna, går bort. Agnes von Krusenstjerna polisanmäler sin mor för urkundsförfalskning. Skandalen skakar hela släkten. Det är först när Agnes von Krusenstjerna ligger på sin dödsbädd, 1940, som hon träffar sin mor igen.
Ett av de handskrivna meddelandena handlar om hur hon vill bli begravd.
På stenen ska det stå ”och hon gick vidare in i det tätnande mörkret”.
