Först ut är Carolina Thorell, Sand­viken (född 1961).

Måndagen den 3 oktober 2011

Bästa Agnes,

när jag nu skriver till dig i dina rum, är vi ju båda införstådda med att vi är många som kommit. Såväl levande som döda. Vi vet också att på flera sätt är det omöjligt att skilja oss åt.

kväll

Agnes!

Kan man älska sin dröm bara om den kommer livet till del. Och älskar man den då till döds genom att låta den bli verklig. Är det att släppa den inbillade kontrollen över verkligt liv.

Och ta återta den reella makten över inbillningarna. Och, finns livet bara då det delas.

Tisdagen den 4 oktober 2011

Agnes,

det slog ned i mig igår. En förståelse gränsande till både sorg och djup glädje. Fasa också. Hur ska det då vara möjligt att befria sig från och att växa ur, när det jag insåg var att utan spegel kan jaget inte finna sig. Utanför igenkänningen är tomhet och upplösning. På den insikten kunde bara följa medkänsla. Och kanske förvånande nog, en känsla av gemenskap och sammanhang.

Inte undra på att man stannar kvar i sina positioner. Och fördelar sina egenskaper, sitt ljus och sitt mörker.

Långsamt vrider sig livet upp genom sig självt. Plötsligt: en skönhet. Det är nytt, okänt. Jag känner inte alls igen mig, men det slår an. Jag blir skräckslagen. Nyfiken. Fylld av längtan. Någonting har hänt, jag ser det i en av speglarna. Neuroplasticiteten – Guds finger – Livmoderns tryck – visar: där, också där, är det möjligt att finnas. Välja fingrar och livmödrar.

Ge det tid. Fostertider, födslovåndor, ansikte uppstår.

Låt mig läsa högt för dig ur Nancy Hustons Skapelsejournal:

När jag häromdagen talade med en äldre väninna vars klokhet jag länge beundrat, erkände jag: ibland när jag känner mig nedslagen tänker jag på att Sylvia Plath redan hade varit död i fyra år vid min ålder. Men till skillnad från henne har du lärt dig något väldigt viktigt, svarade hon. Du har lärt dig hur du ska göra för att inte ta död på dig själv.

Nu går vi alla oroligt omkring i dina rum.

Onsdagen den 5 oktober 2011

Kära du,

Vaknade med något som jag tror Picasso sagt (ungefär): Man kan inte vara exorcist (eller kanske var det trollkarl han sa) varje dag.

Det förstnämnda kunde stämma med upplevelsen av att det genom den konstnärliga gestaltningen sker ett slags utdrivande. Något verksamt som först bara befinner sig eller sker i det osynliga, men som trots det ger högst påtagliga verkningar i vårt dagliga liv. Ett något som börjar synliggöras genom t. ex en Viveka.

Genom ditt/författarens eget väsen, hennes egen kropp och formande vilja, stiger samhällskroppen, uttryckt i förnimbara gestalter. Visuella, audiella, motoriska, mot huden er-kända. De strukturella förhållanden som utan konstens tilltal och alkemiska beröring, skulle fortsätta sin trancedans, maskinellt, medvetslöst och utplånande.

Rit. Ritual. Via Sacra.

Men i dag orkar jag inte alls. Är hungrig, vill äta. Den verksamma overksamheten tar energi. Väntan. Behöver träffa en vän. Skjutsar Olivia till skolan och känner tacksamheten över vardag, arbetstrafik, höstlöv. Bjuder Helena på kaffe. Våra samtal skulle passa i dina rum förresten.

– Du har aldrig försökt gå in i mitt huvud och göra om mig, säger hon.

Om man talar om den etiska nivån i kons­ten slår ju de flesta av oss bakut, då samtalet begränsas till att handla om enbart innehåll. Med om man inte har tid, om en utvisning av en somalisk familj är för handen. I morgon. Då är den handling som följer på detta innehåll allt. Ja visst, dörrarna är redan öppna där och jag behöver inte slå in dem. Ändå behöver jag påminna mig. Jag lever i flera världar samtidigt. Och också i denna enda.

Igen då: den etiska nivån i konsten: en rörelse som skapar mellanrum, glipa, utrymme för relation. Estetisk etik. Läsaren går in och ut ur symbiosen. Någon annan håller spegeln.

– Rummen äro fyllda av gråt, sade Viveka plötsligt.

Och så fotsteg, fotsteg, min vän…De vandra och vandra här – i en cirkel.

Och du själv då, Agnes. Invaderas du av den hypnotiska kraften hos din egen vattenyta. Ytan av den sjö på vars botten familjen vandrar. Hur kan man krossa en spegel av grädde och sylt, änglamaten ni fick, den skära, längtansäcklet. Du sträcker dig in för att röra vid:

– Ibland skriver jag ned på en hop pappersblad vad jag minns.

Allt blir levande då – det är blod i min penna, men det blir bara högar av små usla anteckningar som jag har svårt att få någon styrsel på.

Om du bara orkar, om du bara orkar.

– Dock, jag är ju författarinna, diktare, som du. Jag ska fånga upp min familj och min släkt från sjöns botten och sedan slunga dem dit igen och dränka dem. De skola få blå ansikten och grimaser runt munnarna. Men min far skall jag rädda, upp till hans himmel, därför att han var god. Låter jag som en galning? Du vet kanske inte vilken makt det finns i en människosjäl? Allt det där skall jag göra – om jag orkar, bara jag orkar.

Vi har satt oss ned, alla vi som besöker dina rum i dag. Bordet är dukat, vitt linne med spets. Koppens kant är tunn mot läpparna.

Viveka, du säger att du började skriva den här boken i jagform men att du inte kunde fortsätta.

– …snart hindrade detta ständigt frammumlade ”jag – jag” mig att fortsätta.

Och Agnes, du bad Viveka att be oss fortsätta. Det är så skrämmande. Kan vi lita på ett ställföreträdande offer. Eller upprepar vi samma övergrepp. Varför har du satt upp så många speglar här. Elden mångfaldigas. När jag var barn trodde jag att mitt raseri skulle utplåna allt. Vika av vända om vända ut och in på sig passa. Passa perfekt In. I.

Här är gott och där är ont. Det måste ju gå jämnt ut.

Agnes vänd mot Sprengel:

– Om han är du, vem blir då jag.

Försöken att härbärgera rotsystemets roller ensam själv spricker sönder. Man skapar ett jag och en Viveka, ett försök till misspassning, för rörelse att finnas.

Åh det är så skönt att sitta här och dricka kaffe. Inte själv ensam spricker sönder.

Porslinsranden, hettan.

Den individualism som kommit istället för individuationen, är ett credo. Dess jag är den skyddade identiteten för en kollektiv galenskap. Skenets sken och trickets trick, i tjänst hos status quo. Antirörelsen. Antirelationen. Och det samlade namnet för den rådande makt-balansen är förstås överlevnad.

Allt strävar efter att överleva. På sjöns botten vandrar mor och bröder. Det går att anpassa sig. Lagiskhetens djupaste rum är Tabu. Dess yta är konventionen.

Genom bultandet och kvävningen, rädslan och skräcken. I vågorna. I det stundom helt blankliggande vattnet. Vad är det som får gå sönder.

Ibland kollapsar det in över den egna kroppen. Sinnesfyllnad. Översvämning. Och det finns ingen annan där. De gånger tron upplöses och hoppet går om intet. Om psykosen blir ett faktum. Hur kan man undgå den. Hur kan man undgå att försöka närma sig.

Agnes vänd till Sprengel:

– Vad skriver du?

Var är din röda tråd. Tala till mig i labyrinten.

Om vi bara orkar. Om vi bara orkar. Ända fram till den dialogiska friheten. Idealiserad fadersblick och äcklets moders­vansinne. Tillåta den ena dikotomin efter den andra att tala samman. Vem får bära vad. Och varför.

Kära du, nu måste jag hämta flickorna vid bussen. Och jag har kokat sylt på jordgubbar och lingon.

Torsdag den 6 oktober 2011

Agnes,

det är kväll nu och vi lyssnar på skivan med Lykke Li, som Olivia köpte igår.

Måndag den 10 oktober 2011

Så här läser jag i Litteraturhandboken:

En själslig splittring speglas i AGNES VON KRUSENSTJERNAS breda och rika berättarkonst.

Och lite längre ned:

…utan att väja för avarterna rör hon sig över sexualupplevelsernas hela fält.

Varje gång man bryter ett förbud. Alltifrån avslöjandet av en hycklande konvention, till blottläggandet av den rena överlevnaden, vänds den strömmande lagiskheten mot en själv också. Bestraffning. Utstötandet ur moderskroppen. Den bortvända blicken. Aggressioner från en kollektiv skapelse byggd på förnekelse och rädsla. För länge sedan född ur en sorts nödvändighet. Nu som den skenlevande annulleringen av liv.

Var blev överlevnaden ett dödsskepp. Slå hål på skrov, slå hål på sig själv, på varandra.

”splittring” ”avarterna” fält kropp sinne.

Om tillsammans med hårda väggar själva mardrömmen spricker.

När det kommer till kärleken. Vems blick ska mjukna. Vems kropp mötas.

Berättarjagets sammangående med den berättade gestalten. Jagets med berättaren.

Läsarens med Viveka. Kinesiska askar, ryska dockor, isärtagandet, blottandet, hud, sensoriskt medvetande.

Som Anne skriver:

…Ty barnet växer upp till kvinna, ­hennes bröst sväller som månen medan Anne gnider fredsstenen.

Ty barnet börjar klättra upp för sitt eget berg (det är inte

inlåst) och når druvornas kust.

Ty Anne och hennes dotter besegrar berget åter och åter igen. Sen hittar barnet en man som öppnar sig som havet.

Ty den dottern måste bygga sin egen stad och fylla den med sina egna apelsiner, sina egna ord…

(Anne Sexton, ur cykeln

O NI TUNGOR, Nionde Psalmen)

Smulorna, läppstiftsränderna, sumpklumparna, hålen, ansiktena, modet. Att komma till verklighet. Förverkliga. Att vända en ocean. Tillsammans.

Carolina Thorell