Otaliga muntliga källor gav David Van Reybrouck möjlighet att skriva Kongos historia med trovärdighet. Under sitt Sverigebesök möter han en av dem – Antoine Vumilia som mirakulöst tagit sig från fängelset i Kinshasa till Kalmar.

David Van Reybroucks drygt 600 sidor tjocka bok om den forna belgiska kolonin Kongo har väckt intresse långt utanför det lilla europeiska landets gränser och har översatts till en rad språk. Boken sträcker sig från tiden före den belgiske kung Leopolds privata koloni fram till dagens politiska och ekonomiska kaos.

David Van Reybrouck har en personlig koppling till Kongo, dels genom sin far som arbetade där på 1960-talet, dels som belgare och därmed en del av den forna kolonialmakten.

Men han är inte kongoles.

– Jag kan inte göra något åt det faktum att jag är man, vit, europé och dessutom belgare. Det jag kan göra är att låna min röst åt det kongolesiska folket, säger han, på besök i Stockholm.

Lösningen har varit att i största möjliga mån utgå från muntliga källor och han har gjort hundratals intervjuer. En vanlig journalistisk arbetsmetod, men sällan använd av historiker.

– Ska du berätta historien om ett land där en stor del av befolkningen är analfabeter måste du se bortom skriftliga källor. I Kongo har de skrivande människorna antingen varit vita eller hört till eliten. Alla intervjuer jag gjorde var nödvändiga för att förstå vad kongoleserna gått igenom.

Ett av de viktigaste vittnesmålen i boken är Antoine Vumilia, en av över 80 personer som dömdes för mordet på president Kabila 2001 i en rättegång som dömdes ut av människorättsorganisationer.

När David Van Reybrouck och Antoine Vumilia nu möts på Centralstationen i Stockholm, dit Vumilia kommer med tåg från Kalmar för att delta i Van Reybroucks föreläsning, har de inte setts sedan 2008. Då träffades de i fängelset strax utanför Kinshasa, som i boken beskrivs som en av de värsta platserna på jorden. Ursprungligen byggt för 1 500 fångar huserar det i dag 6 000 och fångvaktarna som inte fått ordentligt betalt på många år låter fångarna instifta egna lagar innanför murarna.

Nästan tio år tillbringade Antoine Vumilia där, innan han för två år sedan, under smått otroliga förutsättningar, lyckades fly utklädd till kvinna. FN:s flyktingorgan ordnade snabbt asyl för honom i Sverige.

– Tänk att få se dig här, efter alla försök att få dig till Belgien eller Luxemburg, säger David Van Reybrouck efter en lång kram på den svenska tågstationen.

– Jag kom till Kalmar med mina barn förra hösten. Jag hade hellre flyttat till Belgien, dit jag har en anknytning, men jag fick inte asyl. Man ville inte stöta sig med Kongos president, jag var ju anklagad för mordet på hans far, berättar Antoine Vumilia:

– Nu tvingas jag lära mig leva på nytt. Jag försöker lära mig svenska men har ingen att prata med.

I fängelset kunde han läsa David Van Reybroucks böcker och den senaste om Kongo ser han som ett steg framåt för Kongos räkning.

– Han är från Belgien, ja, men både han och jag föddes efter självständigheten 1960. Han har ett nytt synsätt på historien. Vi har en gemensam historia men den skrevs av våra förfäder. Nu skriver vi vår egen historia för att skapa en framtid tillsammans.

Kongos historia är tveklöst även vår, framhåller de båda. Vi har alla en bit av landet i våra mobiltelefoner i form av colton och landets diamanter och uran exporteras till hela världen. Tidigare har elfenben, guld och gummi förts ur landet. Landets rikedomar har en tydlig baksida – kontrasterna mellan enorma naturtillgångar och folkets fattigdom är enorm.

– Kongos historia har alltid varit en angelägenhet för den globaliserade världen, säger David Van Reybrouck.

Elin Viksten/TT Spektra