Fotot är hett i höst, det svenska fotot. Fotografiska i Stockholm visar svensk fotohistoria och lovprisad samtida fotokonst av sådana som Christer Strömholm, Maria Friberg och Saga Wendotte och den 5 oktober öppnar utställningar med Kenneth Gustavsson och Johan Willner. Länsmuseet och Konstcentrum går ihop om banbrytande dokumentärt fotografi från 70-talet, med början nästa vecka.

Men först ut i Gävle är Kulturkiosken med Victor Claeson som egentligen är filmare men nu går andra året på Konstskolan.

Senast jag såg hans bilder var på Galleri Lars Palm, då tillsammans med Joel Thedéen, vanligt vackra, personliga foton i 70-talet, det låg som en lustfylld hinna av favoriten och polaroidmästaren David Hockney över alltihop, tyckte jag då.

Här har färgerna mörknat men det är en liknande retroblick, oförställd och medskapande, dåtid och samtid.

En öm utblick på hur livet tedde sig då – tillika reser den en hyllning till Victors pappa Jahn Claeson, känd entreprenör i stan som gick bort för några år sedan.

För bilderna i original är tagna av Jahn Claeson, som började som hängiven ungdomsledare på Brynjan på Brynäs. 1973 fick han ett tremånadersstipendium för att åka runt och förkovra sig i ungdomsledarämnet i USA. Där blev det många bilder, tusentals bilder som Victor nu letat fram, åter gått igenom, putsat av – och varsamt upphöjt till verk.

– Pappa skulle bli mycket förvånad om han såg det här, ler han.

En del, en 8-millimeters filmloop ­ fr­ån Disneyland som byts ut till ett ”nytt kapitel” varje vecka, lämnas som de är. Här finns också de där lyckade dubbelexponeringarna som kom till av misstag, de vi alla stått med.

Victor Claesons dubbelexponeringar är däremot helt medvetna och noggrant synliggjorda, eller helt gömda i den tredje bild som träder fram.

Den nya exponeringen tillför och skalar av på ett märkligt sätt.

Bilder som liksom växer ur bilder och förtydligar, blir måleriska och dystopiska samtidigt. Speciella är de bilder där fotografen få stå tillbaka för målaren Victor Claeson som gått loss med både teknik och känsla.

Den fantastiska titeln ”Kinnikinnick” låter som en skotsk sjö men är hämtat från ett foto, en vägskylt från en ort i Mellanvästern som vi inte ens vet om den existerar.

Påpassligt fotad av Jahn Claeson.

Och överallt på Kulturkiosken alla dessa gamla maskiner, diabildskaruseller och filmprojektorer – min egen pappa filmade 8 millimeter som en tok och har inte gjort sig av med sin projektor – som bokstavligen drar runt utställningen, maskiner som fortfarande fungerar så bra och är så vansinnigt vackra.

De blir som tidsmaskiner, en förlängning av retroblicken.

Det är en otroligt fin utställning, en tidsresa ur det förgängliga med framtidens tilltal – och det blir en verklig tillägnan för en älskad pappa.

Sanna Wikström