Två A-trupper, liksom, en i hockey och en i trombon.

– Mina elever är fantastiska, här finns unga trombonister som tillhör världens mest framgångsrika, som vinner solisttävling efter solisttävling. Som klass vann vi också ett fint pris nyligen

– Jag ville verkligen ha med dem på festivalen!

Jonas Bylund har alltid varit mäkta stolt över sina elever, han har pendlat många år nu mellan Stockholm och Hannover där han arbetar som gästprofessor i trombon. Ett annat skötebarn är SIgnal, den brassfestival i Gävle han tog initiativ till för ett par år sen och som han står som konstnärlig ledare för. I dag öppnar han nummer två, i hela fyra dagar.

– Jag är jättenöjd med programmet, det är fler konserter och fler musiker i år, en större satsning där också Uppland är med, vi spelar i Missionskyrkan i Uppsala på onsdag. Det är egentligen i stora stycken samma musiker, men det är nya dirigenter och nya solister.

Den estetiska idén har han inte ruckat på, det handlar om att ställa ny och gammal musik mot varandra...

– ... eller bredvid varandra eller efter varandra, säger han.

Varför det?

– Bara för att jag tycker att det är så tråkigt att spela samma musik en hel konsert! Det är inte så att det här är revolutionerande och inte har gjorts förr, men kanske inte riktigt på det här sättet.

Som exempel tar han förra årets inbjudan till nya tonsättare att skriva varsin fanfar till invigningen, i år har den idén utvecklas till hela stycken:

– Vi ska spela Händels fyrverkerimusik, det är ju ett av de verkligt stora barockstyckena och vi gillar verkligen att spela den, mina elever gillar den! Men nu har jag bjudit in sex svenska tonsättare att skriva sex nya satser som ska stoppas in mellan Händels satser. De vet var de ska in och hur långa de ska vara, tre till fyra minuter. Jag har bara hört, och ska spela på, tre av dem, än.

– Det blir som musikaliska shortcuts!

Och de är tre kvinnor och tre män, kompositörerna?

– Ja, självklart! Generella konsertprogram innehåller ju i stort sett 100 procent män, det är ju så musikhistorien ser ut. Nu är det en annan tid. Jag hade lätt kunnat bjuda in sex kvinnor, men det tilltalar mig lika lite som sex män. Och jag tror inte att det på något sätt påverkar estetiken.

Men det kan ju du göra, för du ska ju dirigera i år också? Kan du det?!

– Jag tror det. Jag säger som Alan Gilbert, god vän som nu är chefdirigent i New York: Att dirigera är inte så svårt, det är att vara dirigent som är det svåra.

Men världsklass som trombonist håller han, även om han lyfter fram kollegor som Christian Lindberg – ”han är en superstjärna och av världens mest spektakulära musikerpersonligheter ” – som spelar på Signal på torsdag.

– Det är Infernokonserten i Staffans kyrka, berättar han och hur detta är ett musikdramatiskt verk av Britta Byström, med Strindbergs text bearbetad av Magnus Florin och med uppläsaren i skådespelaren Björn Granath, ursprungligen skrivet för Jonas grupp Stockholm Chamber Brass.

Men innan vi skiljs förlorar han sig, som han brukar, i sin musikaliske ”idol” Giovanni Gabrieli, italiensk kompositör och organist som levde i Venedig på 1500-talet, nu ska hans musik framföras av tolv tromboner:

– Hans musik måste bara upplevas, det är som att kliva ner i en musikalisk bubbelpool!

Men det hela inleds alltså med Händel i Lilla Gasklockan i kväll.