”Jag hoppas att det inte finns några homosexuella i mitt lag.”

Orden är den italiens­ka fotbollsspelaren Antonio Cassanos. Platsen en presskonferens under sommarens Europamästerskap. Cassano bötfälldes sedermera för sitt uttalande. Sådana uppenbart fördomsfulla och homofobiska uttalanden är alltför vanliga inom fotbollen. De är faktiskt så många, både på plan och på läktaren att europeiska fotbollsförbundet, UEFA, för att få bukt med problemet, lanserat kampanjen ”Kick Racism Out”. Men det är inte alltid som fördomarna är så tydliga. Inte heller är det alltid homofobin finns i huvudsatsen. Vanligare är att den, förklädd till sanning, obemärkt gömmer sig i bisatsen.

Nyligen kom UEFA med ”Kick Racism Out” och en air av den fina fotbollen i bagaget, till Helsingborg. Kval till Champions League, fullsatt på Olympia, klassiska Celtic på andra planhalvan.

Vi vet nu att uppgiften blev dem övermäktig men efter 90 spelade minuter hade Helsingborgs IF visat att laget var kapabelt att spela modern fotboll och bryta mönster.

Men inte allt är modernt. Inte alla mönster är brutna. I en bisats blir vi påminda om problemet som inte bara HIF utan fotbollen som helhet har svårt att göra upp med. Homofobin. När den unge backen Jere Uronen efter knappa två minuter missar sin markering, med konsekvens att Celtic gör mål, har han under bråkdelen av en sekund, med handen, kammat bort luggen. Detaljen går inte obemärkt förbi. Kommentatorerna på TV6, som sände matchen, noterar det. Helsingborgs lagkapten Christoffer Andersson kommenterar det i pausen. Ett stort antal tidningar rapporterar det efter matchen.

Även huvudpersonen själv, Uronen, inser sitt misstag och tillägger att han nu kanske ska klippa sig. Hur får en obetydlig handling som att svepa undan luggen ett sådant utrymme? Säger det någonting om fotbollen?

Fotbollen är i stort obruten mark för HBTQ-rörelsen. Mycket lite har hänt för homosexuella inom herrfotbollen. En manlig spelare har kommit ut i offentligheten – Anton med det, i fotbollssammanhang, respektingivande efternamnet Hysén – blev galjonsfigur häromåret. Efter honom har ingen kommit ut. Och i stället för att visa vägen till en inkluderande fotboll framstår Anton Hysén alltmer som det lysande undantaget. Han är beviset för att fotbollen förblir stängd för den som inte passar in i den givna strukturen.

Vilka dessa strukturer är har etnologen Jesper Fundberg undersökt. Fundberg följde, i samband med sin doktorsavhandling ”Kom igen, gubbar”, under fyra år ett ungdomslag i fotboll. Hans insikter i hur manlighet formas inom lagidrott sammanfattas med tre icke önskvärda epitet: kärringen, invandraren och bögen. Att vara bögig är, verkar Fundbergs studieobjekt säga, utöver att visa svaghet, också att intressera sig för sitt yttre.

Huruvida UEFA läst Fundbergs avhandling inför lanseringen av ”Kick Rac­ism Out” är oklart men just de strukturer UEFA vill arbeta mot är de Fundberg fann i ”Kom igen, gubbar” – sexismen, rasismen och homofobin.

Några år efter Fundbergs avhandling och några år före Anton Hyséns tillkännagivande erbjuder teaterstudenten Mårten Svedberg svenska fotbollsklubbar och skolor att gratis ta del av enmansföreställningen ”Fotbollsbögen”. Svedberg vill med pjäsen dissekera både sin egen och framförallt fotbollens homofobi och försöka förstå mekanismerna bakom omklädningsrummets bögnoja. Problemet med homofobi finns inte i svensk fotboll, menar ledarna.

Men problemet finns och när Jere Uronen rättar till håret på planen är det i sammanhanget naturligt att reaktionen blir hård. De inblandade aktörerna – spelarna, publiken och journalisterna är alla del i en rörelse som, kanske inte i de stora gesterna men subtilt, försvarar ett traditionellt manligt ideal. Styrka, hårt fysiskt arbete, framgång. Uronens markeringsmiss hade antagligen passerat okommenterad om han i stället spottat eller tömt näsan på snor. På planen finns det inget utrymme för fjolligheter.

Så även om det är få som ropar ”bög­jävel” på planen betyder det ingalunda att fotbollen gjort sig kvitt den inneboende homofobin. Den finns där. Inte nödvändigtvis i ropen, men i viskningarna. En hand genom en Helsingborgsspelares hår är bara ett bevis för att fotbollen har en bit att vandra innan den verkligen är en sport för alla.

Roger Alm