Arkitekten och skribenten Ola Andersson hjälper mig att förstå, tillhandahåller analysverktyg att komma bakom den svarta känslan med. Hans longitudinella resonemang om utvecklingen i Stockholm kan i väsentliga drag överföras på vår hemstad.

För att kunna betrakta Gävle med skarpare, illusionsbefriade ögon, finns också mycket att hämta hos Harvardekonomen Edward Glaeser, en entusiastisk hyllare av staden som fenomen och mänsklig skapelse. Han vet genom sin internationellt jämförande forskning allt om vad som präglar en framgångsrik stadsutveckling, vad som måste till, vilka framgångsfaktorerna är.

Gävle är frukten av ett socialdemokratiskt, modernistiskt stadstänkande som varit förödande. Lustdödande och kreativitetshämmande.

Funktionsuppdelning en hörnsten i samma tankemodell. Man arbetar på ett ställe, sover och rekreerar sig på ett annat. Joggar eller vallar hunden. Chillar. Slår ihjäl tid.

I city konsumtionstempel, gallerior. Efter stängning folktomt, på vissa ställen direkt farligt att vistas.

Allmänna platser har kommersialiserats och berövats sin politiska potential.

Numera delvis trafikavstängda gator, som bara spär på den gemensamt delade tristessen. Nians betongmonstruositet icke att förglömma.

När arbetsplatserna, de stora fabrikerna, försvinner, som de ju gör i den postindustriella fasen, blir de olidligt tråkiga sovområdena kvar: Höjersdal, Olsbacka, Fridhem och Sätra.

Och tomheten i det avskalade centrum som borde vara sjudande och levande. Kaotiskt och förbryllande. För att stimulera tanke och själ.

Gävle har mer än 90 000 invånare men känns inte urbant, kunde man säga med Andersson.

Här kan man inte leva ett inspirerande stadsliv värt namnet. När det oväntade sker. Oförutsägbara möten. Oplanerat och spontant. Det som kännetecknar den urbana kulturen.

Och det har inte med storleken att göra, det är idén med Gävle det är fel på.

De som eventuellt kunde berika atmosfären är undanskyfflade till Nordost och Andersberg. De som kan betala ett svindyrt boende – den vita medelklassen – bor på Gävle Strand.

Gentrifieringen har fått fäste. Segregeringen. Liksom i huvudstaden.

Vad som skulle kunna bryta detta samhällsunderminerande läge är svårt att säga. Man blir pessimistisk. Ingen driver en urbanitetens politik, sossar och moderater är överens. Alla är modernister, samhällsbyggnadsingenjörer. I ohelig allians med stadsfientliga miljöpartister, kvardröjande gröna vågare. Förnekande att det spännande och livskraftiga sker i städerna, inte på landet. Likaså förnekande att miljön tjänar på att människor bor i städer.

I den slumrande Villastaden skulle man med Anderssons ord behöva förtäta, med Gleasers suggestiva uttryck skapa en ”närhetens magi”, därmed blåsa liv i enklaven. Bygga flerfamiljshus, ordentligt tilltagna på höjden. Dekonstruera den sociala homogeniteten, därigenom öka dynamiken. Skapa krockar och befruktning.

Det kommer dock inte att ske, de välbeställda torde skrika i högan sky. Liksom i Bromma.

Och billiga hyreslägenheter kommer inte att byggas runt det kalla Stortorget, eller innovativa småföretagare kunna etablera sig där. Inspirerande, informella möten mellan människor – glöm det.

Magasinen på Alderholmen fortsätter att ligga i träda, något Gävles Nyhavn lär vi inte få se.

Staden som aldrig blir någon, kunde devisen lyda. I stället för fåniga ”Välkommen ombord”. (Som om blotta närheten av havet var en tillgång i sig.)

Anderssons viktiga och väldokumenterade bok har framkallat upprörd debatt nere i 08-området. Man kan nog bara drömma om att en liknande debatt – hur angelägen den än skulle vara – skulle kunna uppstå i vårt Gävle. Vi lunkar på.

Lasse Ekstrand