Teater som förändrar världen
Relaterat
Fakta
Women Playwrights International Conference
Syftet är att skapa kontakter över gränser och internationellt erkännande av kvinnors arbete inom teatern.
Temat för konferensen, den nionde, är ”Den demokratiska scenen” och Riksteatern står som arrangör.
Av 600 inskickade manus har drygt 100 pjäser valts ut för läsningar.
Några pjäser som uppmärksammas: Sondos Shabayek har försökt fånga folkets röster under den egyptiska revolutionen i ”Tahrir monologues”. Iranska ”Autumn dance” handlar om tre kvinnor med olika bakgrund som möts i ett ökänt fängelse. ”Afghan voices” är ett teaterprojekt för unga tjejer i Afghanistan.
I få länder har det hänt så mycket som i Sydafrika. I dag avslutas konferensen i Stockholm.
Under en vecka har Women Playwrights International Conference samlat 260 pjäsförfattare och regissörer från 51 länder i Stockholm.
Ett av de länder där det har hänt mest de senaste 20 åren är Sydafrika, där Fatima Dike 1976 var den första kvinnliga dramatikern som fick en pjäs publicerad.
– Det har hänt otroligt mycket, då fanns det inte ens svarta skådespelare på de statliga teatrarna. Men kvinnliga dramatiker är det fortfarande ont om, säger Fatima Dike.
– Protestteatern var en företeelse för män, vita universitetsutbildade män som förmedlade de svarta männens berättelser. När jag lyftes fram av en vit manlig regissör öppnade det för en ny generation pjäsförfattare.
Fatima Dike deltog i den allra första konferensen för kvinnliga dramatiker, 1988 då apartheidregimen fortfarande styrde Sydafrika. Teatern hade en viktig roll i kampen mot apartheid, berättar hon.
– Teatern informerade resten av världen om situationen i Sydafrika, vi var de svartas röst och teatern var vårt bidrag till kampen.
Några år senare gjorde Fatima Dike sin sista utlandsturné med sin protestteater. Mandela, Mbeki och flera andra svarta röster hade släppts fria och det fanns inte lika mycket att protestera mot, säger hon.
Men i ett land på randen till inbördeskrig har det inte saknats andra samhällsfrågor att lyfta fram på scen.
Fatima Dike har bland annat skrivit om kriget mellan britter och xhosa och om de barn i kåkstäderna som på 1980-talet lämnade landet och sina familjer för att gå med i motståndsrörelsen.
– Ingen har gett röst åt de barnen. Många kom aldrig tillbaka.
De sociala frågorna hamnade i skymundan under de 50 år som den politiska frihetskampen tog all kraft, menar Fatima Dike.
Viktigast nu är de många övergreppen, våldet mot homosexuella, korruptionen och återlämnandet av mark till de svarta.
Relationsdramer utan politisk agenda får vänta.
– Vi lever inte i Nirvana ännu. I Sydafrika försöker så många folkgrupper och kulturer leva i en smältdegel. Och det är knappast läge att luta sig tillbaka ännu. Gamla hundar som jag, som har utkämpat krig, vi ger inte upp.
n TEATER
Gamla hundar som jag, som har utkämpat krig, vi ger inte upp.
