År 1833 utkom slutligen Aleksandr Pusjkins Eugen Onegin, en versroman i åtta sånger.

Där beskrivs Onegin som en överflödig människa: ett slags antihjälte utan mål i livet, utan handlingskraft, ett offer för livsleda och njutningar.

Han har fått låna många drag av Pusjkin själv. Onegin möter döden i en duell – precis som Pusjkin själv i verkliga livet.

Denna hjältetyp hade för första gången presenterats av Alexander Gribojédov 1824, och den fick utgöra titeln på Lermontovs mästerverk Vår tids hjälte år 1840.

Även andra författare använde bilden för att beskriva den hopplöshet som spred sig efter dekabristernas förlorade kamp.

Läs gärna Ivan Gontjaróvs Oblómov (1859) så förstår ni!

Under sin sista tid förödmjukades Pusjkin på flera sätt av hovet, där han gavs en underordnad anställning.

Tsaren fann nämligen Pusjkins unga hustru förföriskt skön och genom detta arrangemang kunde tsaren njuta av hennes skönhet dagligen, eftersom även hon var engagerad vid hovet.

På grund av rykten om att hans fru hade ett kärleksförhållande med en fransk diplomat utmanade Pusjkin denne på pistolduell år 1837.

Pusjkin skadades och avled två dagar senare. Samma ironiska öde kom att drabba såväl Lermontovs hjälte som Lermontov själv fyra år senare.

Michail Lermontov var den ryska romantikens store diktare jämsides med Pusjkin.

Han beskrev sig själv så här:

”Jag är ingen Byron, jag är en annan – av världen förföljd vandringsman som han, men med en rysk själ”.

Lermontov studerade en kort period vid universitetet i Moskva för att snart övergå till kadettskolan i St Petersburg (1830-34), där han blev officer. Under denna tid var han mycket produktiv och merparten av hans poesi tillkom innan han fyllt 19 år. Innehållet skiftade från det utmanande skabrösa till det rent historiska som i poemet Borodinó.

På grund av sin hyllningsdikt Poetens död (1837), tillägnad Pusjkin efter dennes död, förvisades Lermontov till Kaukasus år 1837.

Dikten var en kraftig protest mot det samhälle under Nikolaj I som hade misshandlat sin främste författare. Som straff för Lermontovs kritiska dikt beordrade därför tsaren omgående Lermontov att tjäna som officer i Kaukasus, ”det varma Sibirien”.

Detta blev knappast någon förvisning eftersom Lermontov bott där som tioåring med sin mormor och betraktade denna trakt som sitt hemland.

Här började han skriva Vår tids hjälte (färdig 1840), som är en poetisk roman, på samma gång psykologisk och samhällsinriktad.

Huvudpersonen Petjórin lever som officer i Kaukasus.

I boken skildras hans olika äventyr och erfarenheter. Han är barn av sin omtumlande tid med sympatierna hos den växande, frisinnade gruppen intellektuella, som hade erfarenheter från eller information om de nya rörelserna i väst. Petjorins liv ändas i en duell – en kuslig föraning om hur Lermontov själv skulle dö 1841.

Lermontov kallar sin hjälte Petjórin – efter namnet på en flod: Petjóra. Idén till namnet fick han troligen från Pusjkins hjälte, som hette Onegin efter sjön Onéga. Detta är bara en av de likheter man kan finna mellan de två författarnas huvudverk, där den överflödiga människan Petjorin respektive Onegin presenteras.

Ur Lermontovs eget förord till ”Vår tids hjälte”:

/---/ Vår tids hjälte är, mina ärade herrar, verkligen ett porträtt men inte av en enskild person: det är ett porträtt sammanställt av hela vår generations lyten i full blom. Säger ni mig återigen att en människa inte kan vara så dålig, så svarar jag att om ni har trott på alla slags romantiska och tragiska bovars existens, varför skulle ni då inte tro att det verkligen fanns en Petjorin? Om ni med förtjusning accepterat uppdiktade gestalter, som varit vida mer motbjudande och ruskiga, varför kan ni då inte tolerera denna figur ens som uppdiktad? Är det inte därför att det finns mer sanning i den än ni skulle önska? /---/

Så småningom tilläts Lermontov återkomma till St Petersburg, där han levde 1838-1839. Han gjorde där stor succé inte minst bland damerna.

Efter en kvinnohistoria, som slutade med en duell med den franske ambassadörens son, förvisades han 1840 än en gång till Kaukasus.

I juli 1841 utmanades Lermontov på duell av en förolämpad officer utanför Pjatigorsk och dog, endast 27 år gammal.

Lermontov skrev dikten Demonen mellan 1829-39 (publicerad efter hans död), ett dramatiskt prunkande poem i Byronsk anda, förlagt till Kaukasus.

Demonen är en fallen ängel, dömd att sväva i evig ensamhet bland de snöklädda bergstopparna i Kaukasus. Här beskrivs hur den unga generationen först led av att inte kunna protestera eller göra gott för att senare sakta förstenas. De begravde sina djupaste känslor och betraktade likgiltigt andras lidanden.

Dikten Demonen har inspirerat många ryska författare, kompositörer och målare. Konstnären Vrubel har skildrat denna fallna, desillusionerade hjälte i målningen Demonen (1890). Den kan beskådas på Tretiakov-museet i Moskva.

Boris Pasternak dedicerade sin samling poesi från 1917 till minnet av Lermontovs Demonen för att nämna två exempel.

Den ryska realistiska romanen dominerade den litterära scenen från 1840-talet. De intellektuella – såväl författare som andra konstnärer – flyttade då fokus för sitt engagemang och sin samhällskritik till att skildra den utsatta ryska befolkningens situation. Livegenskapen avskaffades 1861 men folkets situation förblev mycket svår.

Fabriker byggdes i städerna, vägnätet utvidgades och kanalsystemet fick en alltmer framskjuten roll i kommunikationsnätet i det vidsträckta ryska riket, och arbetskraften togs ur bondebefolkningen.

Det uppstod till exempel ett nytt proletariat, pråmdragarna.

Margareta Attius Sohlman