Hon debuterade som 17-åring med prosalyriska ”Oskyld”, en brådmogen bok om kärlek, passion och smärta.

En kritiker på poesisajten Populär Poesi beskriver i efterhand den rättframma sexualiteten i texterna med orden ”det ska skaka om det litterära Sverige.”

Ett tag var hon överallt, i tidningar, radio och tv - den unga, geniala poeten som så öppet använde sig av sitt eget liv för att skapa konst.

I en intervju många år senare sade hon att det var som att komma ut i en värld av hajar utan hajbur.

– Jag levde i en skyddad värld tills jag fyllde 18, jag borde kanske ha blivit mobbad i skolan för jag hade jättekonstiga kläder och spelade och sjöng på stan, jag var verkligen en utåtriktad person och märkte aldrig att folk såg på mig med onda ögon. Förrän jag blev 18 år och det blev publicitet på riktigt, säger hon.

Nu är Åsa Ericsdotter 30 och hemma i Sverige på tillfälligt besök.

Uppmärksamheten kring hennes böcker bidrog till att hon tidigt lämnade hemstaden Uppsala, först för Frankrike och sedan för USA.

Numera bor hon i Boston tillsammans med sin man som är forskare. För henne är det frihet – även om det finns saker hon har svårt att förlika sig med i det amerikanska samhället.

– I början var jag så ensam att jag gick med i en spouseförening på Harvard, en hustruförening där man träffades en gång i veckan. Och det var verkligen så att man utbytte recept och pratade om vad som var den bästa moppen - supermop. Det kändes nästan som ett skämt för mig.

Förut var skrivandet både magi och tvång, utgick nästan alltid från en självupplevd smärta. Giftermålet och flytten till USA har gjort hennes liv lugnare, säger hon. Eftersom hon inte har något jobbvisum har hon varit tvungen att ta sin författarroll på allvar, tvingat sig själv att inte längre enbart förlita sig på inspiration.

Nu skriver hon varje dag, med ett språk som med tiden rört sig alltmer från poesin till prosan.

– Det har varit otroligt bra för mig. Det har känts som att jag har haft ett jobb på ett annat sätt. Jag har aldrig skrivit på det sättet förut, jag har bara gjort det när jag har kunnat och det har också varit en ångest på något sätt.

Hon har gett sig själv tio år för att bli klar med ett stort romanprojekt, men stack emellan med nya boken ”Äktenskapsbrott”. Det är en betydligt tunnare, men mycket förtätad historia på 120 sidor om otrohet och dess konsekvenser.

Boken kretsar kring en man som älskar sin hustru, men samtidigt njuter helt och fullt av en kärleksaffär vid sidan av äktenskapet. För sin bästa vän berättar han detaljrikt om sina relationer och avslöjar till sist att han tänker skaffa barn med båda kvinnorna, som fortfarande är ovetande om varandra.

– För mig är det en bok om moral. Mina böcker har nästan alltid handlat om relationer, ur olika människors perspektiv, det är mitt största intresse. Och otrohet är otroligt intressant, för att det är en så väldigt komprimerad kärlekshistoria, som redan från början är bestämd att vara passionerad eftersom den är så förbjuden.

Nej, den här boken handlar inte om Åsa Ericsdotter, konstaterar hon. För varje volym har självdistansen ökat, ett faktum som hon välkomnar, men också oroas en liten, liten smula av.

– Jag har känt att nej, nu kommer jag aldrig mer att kunna skriva de här böckerna med känslomässiga toppar och bottnar i som jag fått så fina recensioner för. Jag har varit orolig för att nu skriver jag bara vanliga skräpromaner som är banala, eftersom jag är banal.

Samtidigt finns det kanske människor som tycker att en 17-årings kärleksbekymmer är banala?

– Jo, det är sant. Så känner jag med när jag tittar i min första bok, liksom, stackars, stackars flicka som har det så svårt, svarar hon och ler snett.

Jag har varit orolig för det: att nu skriver jag bara vanliga skräpromaner som är banala, eftersom jag är banal.