Det s.k. Heiligenstadt-testamentet speglar hans inre kamp, hans förtvivlan över den tilltagande dövheten, ”det fattades lite och jag skulle ha gjort slut på mitt liv – endast den, konsten, höll mig tillbaka, det syntes mig omöjligt att lämna världen innan jag frambringat allt det som jag kände jag måste göra”. Det var som en grekisk tragedi. Den store tonsättaren, 32 år gammal, höll på att förlora det sinne som han behövde mer än något annat.

Beethovens beslut dikterades av plikten. Redan som 16-åring hade han tagit ansvar för familjens försörjning när den älskade modern dog. Född 1770 växer han upp i Bonn i kurfurstendömet Köln, en pusselbit i lapptäcket Heliga tysk-romerska riket – enligt Voltaire ”varken heligt, romerskt eller ens ett rike”. Farfadern beskrivs som god och plikttrogen och som skicklig hovmusiker medan bilden av fadern är mörkare, alkoholiserad och brutal. Själv förklarade Beethoven sitt tungsinne och sin lynnighet med att han fått utstå mycket i barndomen.

Fadern insåg till all lycka att sonen hade en musikalisk begåvning långt över den vanliga. Tack vare musikern Christian Gottlob Neefe utvecklades Beethoven på bara några år till en fullfjädrad pianist. Skolkunskaperna är mediokra men Beethoven blir intresserad av grekisk litteratur och läser gärna Shakespeare. Påverkad av upplysningen, ansluter Beethoven sig till franska revolutionen utan att kräva revolution och jämlikhet. Han är troende men inte kyrksam, älskar naturen och långa vandringar. Och inte minst – konsten har för honom en gudomlig dimension.

Tack vare greve Ferdinand von Waldstein kan Beethoven 1792 resa till Wien för fortsatta musikstudier då kurfursten förmås bevilja Beethoven tjänstledighet från hovmusiken – hans enda fasta anställning under hela livet – med bibehållen lön. I ett profetiskt brev skriver Waldstein att Beethoven genom oavbrutet arbete kommer att ta emot Mozarts snille ur Haydns händer. I Wien stannar Beethoven till sin död 1827 med avbrott för kortare resor.

I sin prisade biografi om Beethoven skildrar Åke Holmquist kompositören och människan i Habsburgarnas, Napoleons och von Metternichs Europa, en tid med politiska omvälvningar. Holmquist har haft ambitionen att ge folkbildning på vetenskaplig grund, att kritiskt granska mytbildningen kring Beethoven och att ge sin version av ett unikt konstnärskap och ett tragiskt livsöde. Som bl.a. chef för Stockholms konserthus under många år har Holmquist naturligtvis haft goda förutsättningar att ro iland detta gigantiska verk som omspänner närmare 1 000 sidor. Detta är en oumbärlig bok för alla som tjusas av Beethovens musik.

Holmquists verk är flödande rikt – såväl musikälskare som den historieintresserade och biografifrälste blir väl tillgodosedda. Knappast något att sträckläsa – delvis är det en uppslagsbok, t.ex. vad gäller de renodlade musikavsnitten. Det är nog omfånget som gör att den inte får Augustpriset. Ändå drivs man som läsare ständigt vidare, sporrad av Holmquists oförtröttliga jakt efter sanningen och fångad av Beethovens kamp att uppfylla sin konstnärliga livsuppgift trots sitt handikapp och en ofta kaotisk tillvaro.

I Wien tar Beethoven lektioner för Haydn och blir – trots ovårdat yttre och bondska vanor – snabbt omhuldad av högadliga mecenater i vars salonger han framför sin nyskrivna musik. De första åren är det främst som pianist han väcker uppmärksamhet – tonsättaren Tomaschek blev så tagen när han hörde Beethoven improvisera över att tema av Mozart att han på flera dagar inte kunde sätta sig vid pianot, andra bröt ut i ljudliga snyftningar. I Wien dominerar operan och lättsmält musik av Rossini, som Beethoven ringaktar lika mycket som han beundrar Bach, Händel och Mozart. Ändå reder han sig skapligt trots piratutgåvor av hans musik. Förläggarna ”ackorderar inte längre med mig, jag begär vad jag vill ha och man betalar”. På Wienkongressen är Beethoven den mest uppburne konstnären.

Beethoven skriver bl.a. nio symfonier, fem pianokonserter, en violinkonsert, en rad stråkkvartetter, pianosonater såsom Pathétique, Månskenssonaten och Appassionata, operan Fidelio, mässan Missa Solemnis och sånger. Hans musik väckte blandade känslor. Hoffman, som fann att Haydns symfonier för oss ut på oändliga ängder och Mozarts musik mot den översinnliga världen, skrev att ”Beethovens musik rör vid skräckens, fruktans, rädslans och smärtans hävstång och väcker den oändliga längtan som är romantikens väsen”. Andra fann musiken osammanhängande och kaotisk. Likgiltig var ingen.

Beethoven är oförutsägbar. Kritikerna förundras över att han ständigt varierar musiken men successivt insåg alltfler han storhet. Såsom sann konstnär kompromissar han aldrig med sin övertygelse för att tillfredsställa publiken. Han är sin egen domare. När en septett vid en offentlig konsert år 1800 blir hans förs­ta stora framgång som tonsättare, vädjar han till förläggaren att sända ut musiken snabbare ”eftersom pöbeln väntar på den”, missnöjd med att hans andra kompositioner hamnade i skuggan. Han komponerade inte för de breda folklagren, trots att han i nionde symfonin besjöng broderskapet utan ville att hans musik skulle vinna insteg hos ”de ädlaste och mest bildade människorna”. Han skrev inte för stunden utan för evig­heten. Mot slutet av sitt liv hörde han musiken bara inom sig.

Lika kompromisslös som Beethoven var som konstnär, lika egocentrisk, misstänksam och besvärlig var han som människa. Som utpräglad känslomänniska råkade han ständigt i gräl med förläggare, vänner och tjänstefolk. Vänskapen med sin välgörare furst Lichnowsky slog han upp, då denne trugade honom att spela för franska officerare, vilket fick Beethoven att känna sig som ett tjänstehjon. När publiken svek eller det ekonomiska resultatet av konserter blev magert, sökte han syndabockar som han inte drog sig för att skälla ut offentligt i ”tempo furioso”. Kyparen, som kom med fel rätt, fick tallriken kastad i ansiktet. Förödande för alla parter var förmynderskapet för brorsonen Karl som Beethoven tillkämpade sig I en uppslitande rättslig konflikt.

Det kanske inte förvånar att Beethoven förblev ogift trots att han uppvaktade ett stort antal damer, ofta gifta eller ur adelsklassen. Kanske insåg han att han inte kunde förena ett familjeliv med sitt konstnärskap. Några har gjorts odödliga genom dedicerade pianostycken som Für Elise (som egentligen hette Therese och var 18 år). Var det frånvaron av egen familj som gjorde att Beethoven ville styra och ställa över släktingar? Inte heller det hett åstundade mötet med Goethe blev vad Beethoven hoppats. Medan Beethoven sökte en själsfrände drevs Goethe av nyfikenhet.

Personliga konflikter och ohälsa hind­rar inte Beethoven att komponera. Välkänt är hur han under sina vandringar plötsligt sliter till sig ett anteckningshäfte för att notera ett motiv. En skapande fantasi bär honom genom livets svårigheter så att han i mörka stunder kan han komponera den ljusaste musik. Beethovens musik är inte hans biografi som Holmquist påpekar och han undvek att besvara frågor vad hans musik betydde. Var och en fick göra sin tolkning. Sjätte symfonin, Pastoral-symfonin, är ett undantag, då Beethoven redan i satstitlarna uttrycker sina varma känslor för lantlivet och naturen.

Beethovens offentliga konserter var inte alltid succéer. Som regel var han sent ute med färdigställande av partituret, pengar saknades att låta orkestern repetera tillräckligt och konserterna på tok för långa såsom den 22 december 1808, då Beethoven spelar sin fjärde pianokonsert och låter uruppföra både femte och sjätte symfonierna (!) med sig själv som dirigent i en över fyra timmar lång föreställning i en utkyld teater, där Beethovens rykte som kolerisk orkesterledare gjort musikerna redan från början avogt inställda. Hans tilltagande dövhet gjorde det omöjligt för honom att spela och dirigera offentligt. Vid uruppförande av nionde symfonin 1824, tre år före sin bortgång, hör han inte de stormande applåderna utan en av solisterna får visa på åhörarna som jublande kastar hattar.

En triumferande konstnär som ville lyfta mänskligheten och en lidande, olycklig människa, oförmögen att realisera sina ideal i vardagslivet. Så kan Beethoven tecknas i ett nötskal. Hans musik, som ursprungligen upplevdes som ”svår”, tillhör sedan länge standardrepertoaren i konserthusen. Den femte symfonin (namnet ödessymfonin tillkom efter Beethovens död), är kanske den mest spelade av all världens symfonier. Med sin blandning av ljusa toner och dramatik har symfonin tolkats som Beethovens kamp mot ödet. Berlioz menade att Beethoven här uttrycker tillbakahållen vrede, sin djupaste stolthet, sitt mest ensamma och förtvivlade grubbel och sin hänförelses eld. Det magnifika och välkända inledande temat spred hopp över världen då BBC annonserade sina sändningar under andra världskriget med ta-ta-ta-taaa. Att även nazister älskade Beethoven visar bara att gudomlig musik inte är en garanti för en bättre världsordning.

Holmquists ”umgänge” med Beethoven i över ett halvt sekel, otaliga samtal med musiker och dirigenter och en livslång forskning har burit riklig frukt. Jag frestas att med Horatius ord säga att Holmquist med biografin skapat ett monument varaktigare än brons. Det är naturligtvis svårt att skriva medryckande om musik utan ljudillustrationer på samma sätt som det vore att skriva om konst utan bilder. En tidigare utgåva av biografin innehöll två CD-skivor. Ändå imponerar Holmquists förmåga att njutbart, ibland humoristiskt, förklara och beskriva mästarens verk. Åttonde symfonins tredje sats är ”en gemytlig musik i menuett-tempo. Kanske en kärleksfull reflektion eller ironi över den gamla societetsdansen. I trion utför hornen och klarinetten en underbar dialog över cellons lite stökiga trioler. Kanske en reminiscens av ett bykapell som gör så gott det kan?” För oss som i Månskenssonaten glömmer tid och rum har Holmquist gjort livet rikare och för alla – oavsett musiksmak – har han övertygande visat på människans förmåga att segra över ett oblitt öde.

Ty Beethoven upphör aldrig att fascinera. Han är banbrytare, går vägar som ingen beträtt och har ingen annan ledstjärna än sin egen inre röst. ”An die Freude” sjunger solister och kör i nionde symfonin. Schiller skrev sitt ode kort före den franska revolutionen som en hyllning till friheten men tvingades av politiska skäl att ändra texten. Politisk och konstnärlig frihet går hand i hand hos Beet­hoven. Det var så han ville tjäna mänskligheten. Och applåderna kommer aldrig att tystna.

Tomas Attorps