Dikten rör sig ibland intill kanterna av det omöjliga, försöker betvinga skillnaderna mellan att tala och tiga.

För hur kan man göra tydligt det som bara är en aning, en ­ibland diffus känsla?

I gränslandet mellan begär och försakelse, mellan det ­faktiska och det fiktiva – om det nu ens är möjligt att fastställa en sådan gräns – kommer nu tre diktsamlingar som har det gemensamt att de ­skapar kropp, inkarnerar känsla.

För en kort tid sedan färdades vi genom Sinai, en kort resa på en timmes tid, men ändå: genom oförsonliga landskap, plågade och underkastade den heta solen. Intill kanterna av vägen: plastskräp, torra torra grenar och buskar som blåst fram ur sina hemlighetsfulla gömställen – och mitt inne i detta sterila ökenlandskap, närapå förnedrat av samtidens sopor, ett enda träd, friskt och grönt, långt bortom kullarna.

Ett märke. Ett tecken. En rikedom.

Det tycks vara så ibland att man först ­genom förlusten kan förstå vidden av segern, som när ett träd plötsligt skjuter upp och ger liv där allt annars bara är död. Det är ett sätt, en ingång till att beskriva dikterna som bär namn efter den sufiske mystikern Rumi, som nu igen presenteras i ett fylligt urval på Alhambra bokförlag – i översättning från engelskan av Astrid Ericson Bahari. Det stilla kaos som präglar sufismen, i det att den rör sig bortom konventionerna men ändå emot ett fastställt mål, framstår Rumi som en av de absoluta centralgestalerna:

”Det finns ett slags föda/som inte intas genom munnen:

Små bitar av vetande som ger näring åt kärleken.

Kroppen och den mänskliga personligheten bildar en bägare.

Varje gång du möter någon, hälls någonting i”

Och det är väl det som på ett plan präglas Rumis expanderande lyrik, nämligen att den står öppen emot det okända och att det är just genom resan emot det okända som vi möter Gud:

”Varje krig, varje konflikt mellan människor,/har startat på grund av att man är oense/om namn//Det är en sådan onödig dårskap,/för just bakom grälandet/står det ett långt bord/av vänskap dukat/och väntar på att vi skall sätta oss ner.”

En annan slags gränsdragning mellan kropp och ande,, mellan jag och du finns i Kristofer Folkhammars diktsamling ”När han kysste mig förlorade jag allt” (Natur & Kultur) vars dikter rör sig på flera olika plan samtidigt. Det är dels ett slags kalejdoskopiskt sökande som präglar texterna, ofta angivna i olika typer av rum, men framför allt är det kanske en längtan påminnande om den som också präglade Rumi, nämligen att ge sig hän och bli emottagen. Folkhammar är en stilsäker lyriker, vilket inte minst blir tydligt när han överskrider dikten gränser – när dikt och kropp skär sig emot varandra, för i längtan efter det hänförande finns också ensamheten efter extasen:

”Den sociala omständigheten som en flimrande slöja efter dig/genom natten, de röda ljusen, den vita skira spetsen. Ljuden från/en västeuropeisk storstad. K kysser mig i entrén till/porrbiografen/Skärmarna, badkaret, kisset/För vad det kan vara värt, säg inte att din kärlek dödar mig. Det/var en natt då vi insåg att vi var djupt förälskade.”

Folkhammar är en djupt fascinerande lyriker, inte minst för att han aldrig värjer för det komplicerade, för det som är just i gränslandet mellan det talade och tigande, mellan kropp och ande.

Den tredje poeten i denna alkemiska mix av kropp och hänförelse, av ande och text är malmöbaserade Leif Holmstrand som är en av samtidens verkligt intressanta lyriker, tillika är han också en av våra mer produktiva poeter. Holmstrand är också verksam som konstnär, vilket ofta ger återklang i hans texter. Redan på fliktexten kan man ana att författaren själv har satt ribban, när han beskriver: ”resultaten av hans verksamheter bör nå ögonen genom ilsket, halvtransvetitiska gyllene kontaktlinser, och öronen genom en filtrerande människa som är ledsen.” I ”Domningskanten” (Pequod) som nu utkommer rör vi oss genom ett collage av texter, dels ett material som anges vara autentiska dagboksanteckningar och dels genom en pågående samtid och mellan dessa två enheter lyft och sänks den mänskliga kroppen, mellan minne och framtid, mellan hänförelse och utblottelse.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt att värja sig emot den maniska besattheten som präglar dikterna, prosastyckena.

Det är också omöjligt att inte imponeras av det mod och med den konsekvens som Holmstrand styr fram sitt projekt.

Kristian Lundberg